Hur dum är jag?

Ingen människa torde gilla att bli betraktad som dum. Detta gäller förstås även mig. Men allteftersom mängden av politisk agitation och politiska konstateranden ökar i media och även i VK-bloggen, undrar jag ibland om jag ändå inte är litet dum ändå.

Ingen människa torde heller utan vidare själv betrakta sig själv som dum. Även detta gäller också mig. Jag är långt ifrån särskilt djupt insatt i de politiska frågorna och sammanhangen. Då och då känner jag mig ändå tvärtom tämligen klarsynt och ganska duktig på att se vad jag menar är den sanna bakrunden till vissa politiska breslut.

Men samtidigt läser och hör jag hur motståndare till mitt parti välartikulerat och med hundraprocentig övertygelse i rösten gång på gång förklarar hur illa det skulle bli i landet, om ett regeringsskifte skulle bli följden av kommande val. Då undrar jag om jag helt enkelt är för dum för att förstå de stora frågor som diskuteras.

Inte blir det bättre av att attackerna på de rödgröna kommer från personer från regeringspartierna, som jag har det allra största förtroende för. Personer som jag vet både är allmänt väl insatta i samhällsfrågorna och som jag dessutom verkligen tror bara vill landets bästa.

I kväll skall jag på TV titta på debatten mellan statsministerna och Mona Sahlin. Om jag lyssnar på statsministerna argumenterande och attacker på de rödgröna utan att förstå vad han menar. Är det då ett tecken på att jag är dum eller är det i stället ett tecken på motsatsen, d.v.s. att jag är för smart för att tro på vad han säger?

Jag har här kort försökt beskriva ett dilemma för mig, d.v.s. när kloka människor i politiken med sina argument vill få mig och andra att förstå faran med ett regeringsskifte, utan att förstå vari faran ligger.