Den gamle och språket

Alltid är det nå’t att oroa sig över. Nu är det mitt eget åldrande och vad det betyder för min syn på det skrivna språket, som oroar mig en aning.

Häromdagen anmärkte jag här på de långa meningar, som Ola Nordebo ofta skriver. I dagens tidning är de f.ö. inte alls så långa.

I dag blir jag av en närstående rekommenderad att läsa det VK:s kulturredaktör, Sara meidell, skriver i dagens tidning om bokrean. När jag läser den artikeln tvingas jag välja mellan två sätt att se på frågan.

Det som jag en gång i tiden lärde mig skolan om hur man uttrycker sig i skrift på vårt modersmål är i dag något som man måste bortse från.

Eller så har VK:s kulturredaktör helt enkelt svårt för att i skrift hantera det svenska språket. Kanske har hon valt att skriva som hon talar och sedan lagt in ett och annat kommatecken, semikolon eller annat skiljetecken i sin text. Eftersom jag aldrig hört henne tala, är det förstås omöjligt att påstå att det är så.

Jag rekommemnderar alla att läsa hennes text på sid. 42 i dagens VK. Det budskap som texten förmedlar ställer jag gärna upp på, men har som ovan angetts svårt att förlika mig med hennes sätt att skriva.

Innan jag väljer mellan de båda tänkbara alternativen, behöver jag ta del av de mängder av kommentarer, som det här inlägget säkerlige får.