Stoppförbudet längs Nygatan i Vännäsby utanför Vännäsby äldrecentrum verkar i alla bry sig vidare mycket om. På bilden ser man sex bilar stå där.

Alla vill vi väl lita på vår läkare, när han lugnande förklarar för oss att allt är OK. Varnande ord från en nära anhörig, lämnade med de bästa av avsikter, väckte ett minne hos mig, som jag gärna vill berätta om.

Händelsen härrör sig från den tid, när jag var föreståndare för ålderdomshemmet Vängården i Vännäsby. På den tiden gjorde en doktor från Vännäs vårdcentral regelbundna ronder hos oss. De biträdande föreståndarna och jag turades om att assistera läkaren vid dessa ronder. Vi tog också erforderliga rutindprover före och efter läkarbesöket tog vi eventuella prover som läkaren ordinerade.

Vid det här tillfället var det jag som assisterade läkaren. In till mottagningsrummet kom en av de boende, en till synes helt frisk man på dryga 80 år. Läkaren tittade på en del provsvar, tog blodtrycket, lyssnade på hjärta och lungor samt palperade mannens buk.

Efter ett kort samtal med honom kunde läkaren lugnande säga att mannen var helt frisk.

Med de glädjande orden lämnar mannen rummet men faller döende ner över tröskeln ut i korridoren. Där sitter ett antal andra äldre och väntar på sin tur att få bli undersökta.

Jag tar genast tag i hans ben och drar honom varligt in i rummet igen. Den unge läkaren ger sig direkt på att ge andningshjälp via mun till mun-metoden, tydligt besvärad av det faktum att den döde var snusare.

Det är nog fel att påstå att han dog helt frisk. Sant är det däremot att han dog i tron att han VAR helt frisk.

Vi som någon gång med oro i kroppen besökt läkare och fått ett lugnande besked har egentligen två saker att välja på. Antingen anstränger vi oss för att tro på vad läkaren sagt oss, eller så fortsätter vi för all framtid att oroa oss och söka andra läkare och begära mer och mer sofistikerade undersökningsmetoder.

Det är mycket som jag inte förstår och ibland när jag upptäcker nya saker som jag inte förstår, känner jag mig extra dum och outbildad.

Nu tänker jag på landets statsminister och hans relation till landets högsta beslutande församling, riksdagen. Extra svårbegripligt blir det när statsministern och "hans" allianspartier utgör riksdagens majoritet.

Riksdagen fattar ett beslut, eller snarare uttalar sin mening om det som hände i Turkiet för nästan 100 år sedan. Det skall betraktas som folkmord, tycker man. Statsministern gillar inte den mening som rikksdagen uttalade och desavouerar därför riksdagens beslut.

Beslutet var ytterst störande för Turkiet. Statsministern tar då kontakt med någon regeringsföreträdare i Turkiet och "beklagar" sitt eget lands riksdagsbeslut.

Nog är det väl detta synnnerligen märkligt?

Mycket har skrivits och sagts om Thomas Quick (egentligen Sture Ragnar Bergwall. Jag kan förstås inte tillföra något mer än en egen reflektioon.

Jag tänker nu på det allra senaste. Det enda tekniska beviset som fanns för ett av de påstådda morden har i dagarna visat sig vara intet värt.

Två sakkunniga professorerna, sakkunniga på vad kan man nu fråga sig, hade slagit fast att de brända "ben" man hittat vid mordplatsen var ben från en ung människa. Nu har Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) å sin sida slagit fast att så var inte alls fallet. Det var inte ens ben som hade hittats! Jag undrar just vad det var.

Denna omständighet tillsammans med så mycket annat i utredningarna kring de många mord som Quick fällts för har fått mig att helt tappa förtroendet för landets rättsväsende. I vart fall för de delar av det som på något sätt varit inblandade i det här fallet. Den trygghet jag känt för polis och domstolsväsende är allvarligt rubbad.

Det värsta är att hur uppenbara felaktigtigheter som begåtts, så kommer ingen att prickas för det. Fortsättningen blir i vart fall spännande. Har vi att vänta att benprofessorerna kommer att ifrågasätta kompetensen hos SKL möjligen?

Häromdagen meddelade media, att regeringen inte har för avsikt att bry sig om lagrådets negativa yttrande över lagförslaget angående rätt att drogtesta skolelever.

Regeringen är inte skyldig att inhämta yttrande från lagrådet inför beslut om nya lagar. Men när man nu ändå gjorde det, borde man ändå respektera det. Att inte göra det måste tolkas som om regeringen anser sig besitta samma juridiska kompetens som lagrådet. Där sitter f.d. domare från Högsta domstolen och Regeringsrätten.

Om lagrådet, som är en myndighet, kan man läsa följande: 

Lagrådets uppdrag inkluderar att granska hur lagförslag förhåller sig till grundlagarna, rättsordningen i övrigt och rättssäkerhetens krav. Lagrådet granskar även hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra, om förslaget är så utformat att lagen kan antas tillgodose angivna syften samt vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.

Lagrådets uppdrag som det beskrivs här anser sig regeringen tydligen klara på egen hand. Varför då behålla lagrådet kan man fråga sig.

Så har det då äntligen hänt! Den storvinst som jag sett fram emot större delen av mitt vuxna liv är nu min.

Jag har vunnit 300 000 euro plus en laptop. Jag måste visserligen åka till Tarragona i Spanien för att hämta ut vinsten, men vad gör man väl inte för att bli miljonär? Jag läste inte så noga, men jag tror att man skickar upp en kurir med pengarna, om jag inte har möjlighet att inom 30 dagar åka till Tarragona.

Hur är nu detta möjligt? Enligt det e-brev som jag fått, så har en dator slumpmässigt dragit just min e-postadress. Företaget som ligger bakom "heter" Microword.com.

Nej, nu har jag inte tid här längre. Nu skall jag omgående boka flyg till Spanien. Yippee!

Pinsamt var det att ta del av vad som visades i Uppdrag granskning i går kväll. Men mest pinsamt borde det nog vara för landets mera rumsrena moderater.

Programmet redovisade utförligt hur Vellinge kommuns moderater med sitt kommunalråd i spetsen i åratal hårdnackat har vägrat ta emot flyktingar.

I hemlighet hade en reporter spelat in det som kommunalrådet hade sagt om flyktingmottagning, när han trodde att bara partivänner lyssnade. Man må tycka vad man vill om metoden att i smyg spela in de som folk säger och sedan använda det på det här sättet. Men här var det i alla fall pinsamt avslöjande.

Inte mindre pinsamt blev det senare i programmet när den ansvarige moderate ministern gång på gång framhöll att han litade helt på det avtal som skrivits med Vellinge. Ministern hade helt säkert också hört hur kommunalrådet egentligen avser att följa avtalet.

I dag känner jag mig faktiskt som en ytterst tärande individ på samhället. Jag har inte gjort någon nytta alls på hela dagen!

Här har jag suttit framför datorn mest hela dagen och lekt med Betapet, skrivit ett par blogginlägg och kommenterat ett par andra. Jag har inte ens bäddat sängen än!

Jag har visserligen varit till Vännäs och handlat, mest för att få träffa litet folk. Det gjorde jag också på Konsum, där inköpen gjordes. Dagens goda gärning blev att köpa lotter av Röda Korset, som i dag rent av hade en "riksdagsmaninna" i sin tjänst som lottförsäljare. Säkert var hon helt oavlönad. All heder åt henne!

Som jag sagt tidigare, så har jag en hyfsad pension, som jag kanske har gjort mig förtjänt av under min yrkesverksamma tid. Nu gör jag det definitivt inte. Vilket slöseri med resurser det är att ha mig sittande här!

Senioruthyrningen i Umeå har haft mitt namn i ett halvannat år nu, men hittills bara gett mig ett enda jobb som varade i två ynka timmar.

Om jag deppar, undrar kanske någon? Nej, inte alls, jag mår alldeldes förträffligt bra och alla de som tycker att jag gjort mitt och förtjänar detta, har kanske rätt ändå.

Peggy jobbar. Nu skall jag laga och äta middag, inte direkt från stekpannan men näst intill. Att duka snyggt och sedan äta helt ensam ser jag inget värde i.

Tänk att man ibland kan känna sig moraliskt stolt bara över att ha följt lagens bestämmelser! Måhända borde jag i stället skämmas över en sådan känsla i det här sammanhanget.

Nu har landets gode män lämnat in sina årsredovisningar för 2009 till överförmyndaren. Sedan de har granskats och godkänts fattas ett arvodesbeslut, varefter vi har att vänta på att arvodet skall utbetalas. Beloppen varierar inte bara inom en kommun och mellan olika huvudmän utan också mellan kommunerna i landet. Stora pengar rör det sig inte om, men ingen tackar förstås nej till det man får.

Så till saken… För huvudmän med liten förmögenhet och låg inkomst betalar kommunen ut arvode och ev. kostnadsersättning. I de fallen sköts givetvis skatteavdraget i laga ordning.

Huvudmän med förmögenhet och inkomster över en viss gräns måste själva betala arvodet till gode mannen. Redan där känns det litet knepigt eftersom det ju är den enda gången som jag kan föra över pengar från huvudmannens konto till mitt eget. Visserligen gör jag det med stöd av överförmyndarens arvodesbeslut, men ändå känns det nästan "förbjudet".

Men skatten då, hur blir det med den? Det fungerar med den på så sätt att jag som gode man i min huvudmans, "arbetsgivarens", ställe måste meddela allt till Skatteverket genom att göra en "Förenklad skattedeklaration för privata tjänster". I och med det fungerar det hela som det skall och samhället får den skatt och den arbetsgivaravgift som mitt arvode genererar.

Trots vad det verkar av rubriken till det här inlägget, så var frestelsen att fuska obefintlig. Jag fick bara en tanke som sa mig att det sannolikt skulle vara lätt att fuska här. Hela ansvaret för att det blir rätt ligger ju i det här på samma person, d.v.s. gode mannen, som både betalar ut arvodet och som är mottagare av det.

Kanske motsäger jag mig själv en aning nu, eftersom jag fortfarande känner mig nöjd och stolt över mig själv som inte tog chansen att fuska. Kanske var jag trots allt frestad.

I går ringde jag sjukvårdsupplysningen efter några dagars oro över en ovanlig känsla från buken.

Tänk vilken fin sak vi har när vi kan ringa någonstans och alltid få svar och förstås även råd på vad vi bör göra. Jag togs emot av en väldigt vänlig och givetvis även kompetent sjuksköterska. Hon hjälpte mig så att jag inom några timmar kunde tas emot på hälsocentralen i Vännäs.

Trots min oro, kunde jag inte hålla tillbaka min lust att skämta. Bland allt hon frågade mig ingick också frågan…

– Har du blindtarmen kvar?

Såklart såg jag det direkt som ett fint upplägg för ett skämt och svarade:

– Nej, den behöll de på kirurgen.

Även om svaret gavs efter en medveten missuppfattning, var det gott nog för henne. Ett tydligt bevis på att hon gillade skämtet fick jag också.

Hur gick det då på hälsocentralen, undrar kanske någon? Där mötte jag en vänlig receptionist, en mycket trevlig f.d. arbetskamrat samt en ung läkare, som helt lyckades ta ifrån mig min oro, som enligt honom var obefogad.