Det har blivit en slags tradition för oss att besöka firandet av Memorial Day varje år vi är här.

Dagen inträffar egentligen på måndag och då är "alla" amerikaner lediga från jobbet. I St. Joseph sker firandet ändå på fredag och i år var där fler människor än vanligt, troligen beroende på det fina vädret.

Den gamle mannen på bilden deltog i 2:a världskriget. Jeepen som han sitter i är av samma årsmodell som jag är, nämligen 1941. Dessutom är det inte en jeep, rättade han mig utan en ford, alltså inte en Willis jeep.

Efter ett kort samtal fick vi veta att han var svenskättlig, dock utan att ha en aning om varifrån i Sverige hans släkt kom. Nilsson heter han i alla fall och några ord på svenska kunde han.

Till slut tog han upp sin pistol och höll den mot huvudet (sitt eget alltså) och sedan nästan uppmanade han mig att ta en bild. Precis bilden innan tog strömmen slut i kamerabatteriet och lika bra var väl det.

Några gånger har jag nu tjatat om Midland och vårt ärende dit. Nu fortsätter jag med det.

Det märkliga med detta är enligt min mening den omständigheten att den videosnutt som jag för ca två år sedan la upp på Youtube, fick en viss Lee Ann från bandet Muzyka att kommentera det i positiva anda.

Peggy tog kontakt med henne och hon har upprätthållit den kontakten i två år. I år ville Lee Ann och hennes band möta oss och spela med oss. "Oss" betyder alltså Peggy här, men även jag var välkommen lilksom två av Peggys musikvänner i Kalamzoo.

Spelningen skedde i den helt underbara och jättestora parken Dow Park i Midland. Vädret var perfekt och värmen alldeles lagom tack vare den omgivande grönskan. Lee Ann och de övriga två i hennes band var utomordentligt trevliga och fick oss alla att känna oss riktigt välkomna. Hon hade t.o.m. tagit med sig en välsmakande lunch som vi avslutningsvis avnjöt i den fina omgivningen.

Nu har vi ytterligare några personer, som kanske måste uppsöka även nästa år vi är här. Fem veckor börjar snart kännas som en för kort tid för att hinna med allt.

De mest vanliga objekten som fotograferas torde nog solnedgångar vara. Den här bilden är därför på intet sätt speciell. Dessutom missade vi själva solen.

Peggy tog den genom ett nedvevat bilfönster medan vi susade fram längs en perfekt highway i den maximalt tillåtna farten av 70 miles per timme.

Vi var då på väg hem från en lyckat tur till Midland nordost från där vi har vårt hus. Midland ligger nära Saginaw, som i sin tur ligger rätt nära Lake Huron – om nu någon skulle vara intresserad nog för att kolla på en karta.

På väg dit gjorde vi ett snabbbesök på IKEA bara för att kolla hur ett nyöppnad IKEA-varuhus ser ut i Amerika.

Jag har precis erfarit en betydande skillnad mellan hur t.ex. VK hanterar insändare och hur en lokal tidning här i Michigan gör det.

Skickar man en insändare till VK, är det bara en sak att göra, nämligen att kolla dag efter dag tills den eventuellt blir publicerad. Man vet aldrig i förväg om den någonsin kommer att bli det. Litet frustrerande är ju det förstås.

I morse skrev jag en insändare avsedd för Herald Palladium. Mindre än en timme efter det att jag skickat in den per e-post, ringer en kvinna från tidningen. Hon ville bara kolla att det var jag, Karl-Gustav Sjöström, som hade skrivit insändaren. Sedan tackade hon för den och gav beskedet att den skulle publiceras "så snart som det var möjligt".

Det är klart att jag undar om denna handläggning helt enkelt bara beror på att man inte får in så många insändare. Därför har man då tillräckliga personella resurser för att ta emot dem på det här sättet.

Må vara hur det vill med den saken, men nog käns det trevligt att en tidning på det här sättet bryr sig om sina obetalda medarbetare. För det är man väl bör kunna kalla alla insändarskribenter, eller hur?

Hur lätt kan man inte bli lurad, när man saknar kunskap! Hade vi varit stadda vid bättre kassa, hade risken var väldigt stor för att bli lurade.

Nu återkommer jag till en tidigare fråga, nämligen den om det dåliga vattentrycket i huset här.

För några år sedan tog vi hem en sakkunig i sammanhanget. Om han var rörmokare eller "pump man" minns jag inte. Besöket och "sakkunnigutlåtandet" kostade ca 600 kronor – "bensinen hade ju blivit så dyr", var ett av motiven till kostnaden. Då kostade den ca $2.75 för nära 4 liter!

"Experten" konstaterade tämligen omgående att vi behövde vi byta såväl pump som "pressure tank" (hydrofor) och ganska troligt även gräva upp och restaurera själva brunnen. På stående fot gav han oss en slags offert på ca 30 000 kronor.

Nu har jag med instruktioner från en viss signatur Göran här i VK-bloggen lyckats göra vissa synnerligen enkla justeringar och därmed höjt trycket högst betydligt.

Hjärtligt tack för hjälpen, Göran! Tack också du Peggy för ditt generösa sätt att berömma mig för vad jag gjort – om än med hjälp från Göran. Du om någon vet hur beroende jag är av beröm.

Så här ser det ut vid infarten till huset, där Otto Johnson bor. Lätt att förstå, att vi blev aningen överraskade av att se den här postlådan under vår cykeltur häromdagen.

Otto är barnbarn till sina för länge sedan döda föräldrar från Uddevalla.

En död ända är förstås inte samma sak som "dead end", som alla med litet språkkunskaper vet. "Ej genomfart" heter det väl i Sverige – tror jag i alla fall.

Och inte är ändan på bilden död heller! Roligt? Tja, så där bara. Jag kunde bara inte låta bli att ta bilden, när Peggy "råkade" inta positionen som bilden visar.

Hur skall det gå att sova i natt? 29 är det just nu både ute och inne! Klockan är snart åtta på kvällen.

Jag var nyss ner i källaren och mixtrade litet med inställningen av vattenpumpen efter att jag fått instruktioner från Sverige via denna kanal. Där var det svalt och skönt. Tänk om källaren hade varit inredd med ett litet rum för sådana här varma dagar!

Kanske är det ett kommande projekt för oss. Jag måste ta upp frågan med en andra hälftenägaren, som just nu är upptagen med musikövningen.

Nog känns det nu som om jag skulle behöva besöka en "body shop" och köpa mig en ny kropp, som är bättre anpassad till höga temperaturer.

Jag kommer just in från litet diverse jobb ute på tomten och nu sjöblöt av svett. Ute är det 33 C och här där jag sitter nu är det 26,4. Jag väntar det längsta med att duscha, så att är fräsch åtminstone, när gästerna kommer.

Det märkliga är att Peggy inte alls svettas så mycket som jag gör. Kan det bara bero på att hon är mer van vid sådana här somrar än vad jag är? Hemma i Brån fryser hon i stället mycket oftare än jag gör.

Så var det där med body shop – en litet märkligt ord för en svensk, men köpa ny kropp där kan man i vart fall inte. Jag lärde mig för några år sedan att body shop är detsamma som karosseriverkstad.

 En timme och femton minuters gräsklippning i plus 29 ÄR ett svettdrivande jobb.

Jag börjar mer och mer förstå alla mina grannar här som avslappat dundrar på med sin åkgräsklippare. Och ännu bättre förstår jag dem, när försöker uppskatta deras midjemått och sedan jämföra dem med mitt.

Nu blir det lunch och sedan en cykeltur. Härligt med ännu med "avfettande" motion.

Senare i dag har vi middagsgäster, som också har ett annat ärende. De och Peggy skall öva in ett antal låtar för en riktig spelning med ett band i Midland, som ligger tämligen långt härifrån med Saginaw som den närmaste större staden.