Större delen av gårdagen ägnades åt ett "Irish music jam" i Grand Rapid, bilkörning dit och hem m.m. inräknat.

Grand Rapid är med sina nära 200 000 invånare Michigans näst största stad. Dagen var den varmaste hittils med en dagstemperatur på 89 F (ca 32 C) – i skuggan! I bland finns det anledning att klaga även när det är för varmt. Lokalen i den del av en pub där musicerande skedde, var olidligt varm trots att "luftkonditionerings maksineriet" gick för fullt.

Det var dessbättre det enda, förutom vad som kommer sedan, som jag kan "klaga" på. Peggy var i toppform och bev ganska snart en uppskattad informell ledare av hela "jammet".

En av musikernas fruar blev efter fyra glas vin alltmer påverkad. Av någon anledning, kanske en yrkesskada från tiden som alkoholhandläggare i kommunen, höll jag nämligen viss koll på nykterhetsläget.

Hon var den enda som visade klara tecken på överservering. Det gjorde hon genom att visa mig litet mer intresse än vad som kan kallas vederbörligt. Att envist vilja få mig att dansa och dessutom göra det med litet för mycket kroppskontakt, är väl ett tecken nog på att vederbörande druckit för mycket vin? Enbart min otroliga charm och verilt maskulina utstrålning räcker knappast till under mera nyktra för hållanden.

("Någon" som läser detta över axeln på mig, undrar nu litet försynt om jag inte röjer en del av mitt tillstånd av "gubbsjuka light".)

Så till det allvarligare delen av hennes alkoholpåverkade tillstånd. När vi senare lämnat lokalen och gående är på väg till vår parkeringsplats, kör en bil ut från en annan parkeringsplats. Genom den nedvevade rutan vinkar den starkt påverkade kvinnan till oss och bredvid henne på passagerarplatsen sitter hennes make! Hon kör alltså.

Jag har länge förstått att man i Amerika ser på detta med rattonykterhet med något andra ögon än vad vi gör. I går kväll fick jag ett definitivt bevis på det.

Klockan är 01.10 och det plus 24 grader. Det blir varmt i morgon och svettigt att cykla, men cykla skall vi.

Det framkom att huvudsäkringen enligt någon standard eller bestämmelse i hus som det här måste vara hela 200 Amp. Det fanns ingen anledning att forska mer i det då, eftersom huvudsäkringens storlek inte påverkade elräkningen på något vis. Installatören kunde inte förklara, varför den behövde vara så stor. Elektriker som jag frågat i Sverige har heller inte kunna svara på frågan.

I huset hemma är huvudsäkringen på 20 Amp, om jag nu inte minns fel, kanse t.o.m. mindre än så. Huset hemma har som största elförbrukare den direktverkande eluppvärmningen. Här finns bara de för en villa vanliga strömförbrukarna som tvättmaskin, torktumlare, varmvattenberedare, spis, kylfrys och så förstås belysningen.

Nätspänningen här är 120 V, om nu det har någon betydelse i sammanhanget. Mindre "spännande" är det alltså här.

Vem kan ge mig ett hållbar förklaring till detta?

En av de fyndigaste konstnärerna var kanske ändå James O’Haver, vars hund var döpt till Sherlock Hound.

Hans konstverk hade nr 221. Det är inte bara sammma nummer som den riktige Sherlock Holmes hade på Baker Street. Konstnären hade dessutom upptäckt att just nr 221 saknades på den gata, där hans konstverk nu är fastskruvat i trottoaren.

Det flesta känner nog till hur lätt man kan bli stämd i USA för än det ena och än det andra. I dag läser jag i lokaltidningen följande:

När frun och sonen kom hem en dag, fann de maken/pappan död på garagegolvet och allt tydde på att han hade jobbat med att täta ett läckande avgassystem på sin bil. Garagdörren var stäng. Huruvida motorn var på eller ej framgår ej av artikeln.

Dock visade det sig, att reparationssatsen som han hade använt saknade en text som varnade för risken att andas in kolmonooxid.

Domstolen har inte avvisat stämningsanmälan utan vill utreda den närmare.

Nu är åter från en 2½ timmes cykeltur med en 20 minuters glasspaus inräknad. Cykelturen bjöd på något som nog måste ses som dagens höjdpunkt.

En dryg mil hemifrån ser vi plötsligt en postlåda vid vägkanten med den svenska flaggan målad i korrekta färger på dess båda sidor (vi ser förstås bara den ena). När vi stannar ser vi en skylt längre in på tomten som säger "Välkommen". Vi cyklar då fram till huset och där ser vi den lustiga parkeringsskylten och parkerar förstås där. Flaggan bakpå min cykel får tjäna som parkeringstillstånd.

Vi ringer på men ingen tycks vara hemma. Då går vi en sväng runt huset och ser då en gammal man (ett par tre år äldre än jag och därför alltså "gammal") en bit bort i ett uthus. Dit går vi och han frågar vänligt om det är något han kan hjälpa oss med. Även om har frågade på engelska frågade jag honom om han talar svenska, vilket han inte gjorde.

Vi stannade en bra stund och pratade med honom. Allan Otto Johnson är hans namn. Han är en andra generationens svensk. Hans farfar kom från Borlänge. Lustigt nog så hade denne Otto varit lärare i Coloma High School, där Peggy en gång var elev. Hans ämnen var dock inte de som Peggy läste. 

Kanske den märkligaste saken i vårt samtal var när han berättar att han tänker sälja av allt han har här och sedan göra en resa till Sverige. Han har barn här i USA och han har ingen kontakt med släktingar i Sverige. Ändå sa han att han kanske kommer att stanna i Sverige för resten av sitt liv! Det där med uppehållstillstånd verkade inte bekymra honom särskilt mycket.

En härlig cykeltur var det. Det enda som inte vara bra var att ingen av begrep att vi borde ha klätt oss i shorts och inte i jeans.

Strax kastar vi oss upp på våra "eldiga springare" för en längre "bike ride".

Jag brukar säga till mina bekanta att Michigan är platt som en pannkaka, men efter några cykelturer här inser jag att det inte stämmer riktigt. Det finns ett antal långa, jobbiga uppförslut också här, om än inte så branta och långa som Brattbybacken eller Överbodabacken.

Det är ca 20 C och mulet, dock verkar inget regn hota.

Hej så länge!

Bilden av hur man band hästen utanför saloonen har väl alla "grabbar" i min ålder tämligen klar i skallen.

Vid amishaktionen varnade man dock för binda sin häst vid det fina, vita men svaga platsstaketet.

Trots allt av mycket tveksam karaktär som finns på internet och trots allt mindre bra som internet kan orsaka, så vill jag verkligen tala väl om företeelsen.

Här sitter jag nu massor av mil hemifrån och ännu flera miles från rummet hemma i Brån, där jag har alla mina pärmar med betalda räkningar.

Nyss har jag betalt mina egna, gjort vissa överföringar mellan konton samt också betalt en räkning på väg att förfalla som tillhör en av mina huvudmän.

För att inte tala om hur lätt jag kan hålla mig informerad om vad som händer i Sverige och hemma i Vännäs. Till detta kommer så möjligheten att hålla kontakt med de flesta av mina vänner via internet. Snart skall jag ringa en av dem via Skype.

Nyss fick jag t.ex. via VK-bloggen och en bloggare från grannbyn veta, att en hårfrisering öppnat i Vännäsby. Det var inte så länge sedan jag såg dem blästra huset fri från dess röda färg. Jag undrar nu förstås vilken färg huset har i dag.

Via bloggen och vissa aktiva vännäsbloggare kan jag också om och om igen läsa om hur inkompetenta och farliga Socialdemokraterna är, om de får fortsätta regera landet och Vännäs. Där får jag också lika ofta veta hur viktigt det nu är att se till att det blir ett skifta av makten till den kompetenta, ansvarskännande och alltid rättänkande borgerliga alliansen.

Något som helst problem borde jag väl därför inte alls ha på valdagen.

Vår närmaste stad, St. Joseph, har varje år en utställning av lokala konstnärers konstverk runt om i stadens centrala delar. I år är temat hundar.

När vi kom dit var alla hundar noggrant täckta. En polisbil dök plötsligt upp och satte igång sina sirener, som var en signal till alla närvarande konstnärer att avtäcka sina hundar.

Massor av människor vandrade sedan runt och fotograferade och pratade med de olika konstnärerna. Där fanns hundar av olika storlekar och med ytterst fantasifulla dekorationer.

Märkligast var nog den på bilden, vars hela kropp var täckt av armbandsur. Han hade f.ö. ett mycket passande namn, nämligen Watch dog. Jag kunde dock inte upptäcka någon Rolex bland dem alla.

Ovant för en svensk bjöd staden alla som ville på varmkorv, dryck och en stor kaka. Solen sken över Lake Michigan och det hela artade sig till en mycket trivsam afton.