Oro i försommargrönskan

Nu tänker jag inte bara på de fina oponionssiffrorna för alliansregeringen eller på det motsatta för oppositionen. Oron växer sig stark, när jag försöker förstå vad detta beror på.

De som har alla de positiva siffrorna helt klara för sig undrar nu förstås hur det kan vara något att "försöka" förstå, så uppenbart som det är, torde de mena. Jag saknar tillräcklig kunskap för att ge en samlad bild av vad anledningen kan vara. Dock noterade jag en sak häromdagen och det är den som oroar mig så djupt.

I en "politiskt" samtal med en medelålders man med vänstersympatier om frågor inför valet säger han till sist:

– Jag har kommit därhän nu att jag bara ser till min egen familj, som har en hyfsad ekonomi, ett bra jobb för både mig och min fru och dessutom är vi friska. Skattesänkningarna har get oss mer att spendera. Pratet om svårigheter för de långtidssjukskrivna och de många arbetslösa berör inte oss diirekt. Till sist säger han:

– Nu tänker jag bara på mig själv och min egen familjs bästa och skiter i hur de sämre lottade har det.

Är detta sätt att tänka vad de nya modertarena uppnått genom sin politik hittills, då finns det verkligen anledning av oroa sig. Ge folk mera pengar och låt dem sedan klara sig så gott de kan utan alltför mycket av livets nödvändigheter tillgodosedda genom gemensamt inbetalda skattepengar!

Vill vi verkligen ha ett land, där folk bara tänker på sitt eget bästa, älskar sänkta skatter och "skiter" i hur de sämst lottade har det?

Observera att jag nu inte påstår att alliansregeringen "skiter" i de sämst lottade. Men jag tror inte att jag är ensam som ändå tycker att mycket av vad det hittills gjort manar många, liksom den man jag nämner här ovan, till en alltmer egoistisk syn på tillvaron. Skattesänkningarna har varit ett effektivt sätt att köpa sympatisörer, som vid närmare eftertanke dock inte också nödvändigtvis måste lägga sin röst på alliansen.