Olika är uppfattningarna om vad som är bäst att saker och ting sköta av staten eller privata företag.

I dag fick jag ett bevis för att det finns fördelar att behålla saker i offentlig regi.

Jag har begärt offert på en viss tjänst, dels från ett stort landsomttande privat företag och dels från en statlig myndighet. Det den statliga myndigheten vill ha 14 800 för att utföra vill det privata företaget ha 35 000 för, d.v.s. mer än dubbelt upp.

Det skulle inte förvåna mig om mångas reaktion på detta skulle kunna bli något i stil med att den statliga myndigheten utför uppgiften i någon form av skyddad verkstad och därför inte behöver tänka på marknadsföring m.fl. kostnader.

Nu har jag förresten hört initierade säga att det är precis vad det aktuella företaget också gör.

Det får vara hur som helst med den saken. Mitt behov tillgodoses helt av den statliga myndigheten, samtidigt som min huvudman tjänar hela 20 200 på mitt beslut att anlita den statliga myndigheten.

Transportstyrelsens regler för hur man gör för att skrota registrerade fordon är både tydliga och lätta att förstå. Men att tillämpa dem är ibland nästan ogörligt.

Vid min genomgång av min huvudmans (ytterligare en historia från min uppgift som förvaltare) handlingar hittade jag en registreringsbevis på en husvagn. Någon husvagn har jag däremot inte kunnat hitta bland alla hans fordon.

Av en nära bekant till honom fick jag i dag veta att han faktiskt äger en husvagn, men att den står "långtidsparkerad" djupt inne i skogen. Enligt henne är det ett vrak, som ingen skulle ta emot ens om det var en gåva.

En andra kontakt med en granne gav mig fler detaljer. Vagnen har stått där så länge han kan minnas. Att ta den därifrån till skrotning skulle kräva en ordentlig arbetsinsats, eftersom den är omgärdad av björkar av olika dimensioner. Så är också den tidigare vägen fram till den farbara vägen, längs vilken den sedan skulle kunna bogseras till bilskrotningen i Umeå. En tidkrävande och kostsam röjning är vad som krävs för att den skall kunna tas till skrotning.

Husvagnen är 40 år gammal. Jag ser nu inget annat att göra än att låta den stå, där den står och fortsätta att betala en registerhållningsavgift till Transportstyrelsen på de 50 kronor per år som den utgör. Den utgiften får jag ställa i relatuion till vad det skulle kosta att ta den till skrotning i Umeå.

Jag hoppas nu bara att den inte är olagligt parkerfad. I så fall får jag väl ompröva mitt beslut om att låta den vara.

"Högerspöken" talar man inte så ofta om nuförtiden. Kanske finns de inte längre?

Möjligen var begreppet vanligare på 70-talet. I vart fall erinrar jag mig en liten lustig händelse från den tiden. Lustig var den för alla av oss som var med men kanwke mindre lustig för den som inte var närvarande, nämligen högermannen och tillika min svärfar Arvid Kaddik från Arjeplog.

Min fru och våra två söner besökte mina svärföräldrar under senare delen av det årets valrörelse. Vår äldste son Lars var i sex-sjuårsåldern, men ändå väldigt medveten om att något viktigt var på gång, nämligen valet. Han hade uppenbarligen snappat upp ett och annat uttryck som han hört i radio och TV.

Vi, svärmor, min fru och Lars lillebror Anders, befann oss i köket som låg under sovrummet på andra våningen. Ett oroväckande buller hördes från sovrummet och svärmor undrade aningen orolig om svärfar möjligen hade ramlat.

Med syftet att lugna ner sin oroade mormor säger då Lars lungt till henne något i stil med:

– Ingen fara, mormor, det är bara högerspöket som rör sig däruppe.

Både min fru och jag säger då förstås till honom att så där får han inte säga om morfar. Men när så mormor, också hos högerkvinna, brister ut i ett härligt skratt kan förstås inte heller vi hålla oss längre.

Det ´"normala" torde vara att vi män köper blommor till våra fruar, men avsteg från det normala förekommer också.

Min älskade Peggy kom hem med blommor till mig på åttaårsdagen av vårt äktenskap. Jag kan nog ränka de tillfällen som jag fått blommor på ena handens fingrar.

Tack min kära!

Att krypa till korset kräver en hel del av sig själv. Nu kryper jag i alla fall till korset och erkänner att mina inlägg mot Moderaterna och deras hemlighetsmakeri kring partibidragen i en vikltig del var fel.

Allt det jag skrev om deras bidrag från företag var fel. Detta trots att jag nu inte kan förstå hur jag så till den milda grad kunde missförstå innehållet i Dagens Nyheters ledare från i går.  Moderaterna tar inte emot bidrag från företag utan bara från privatpersoner. Motivet att hemlighålla enskilda givares namn för att skydda valhemligheten är något som jag accepterar fullt ut.

Jan Nilsson ringde och tämligen direkt insåg jag att jag hade varit ute och cyklat och det riktigt ordenligt t.o.m.

Nu har han gjort ett eget inlägg om partibidragen och jag noterar att hedersmannen Jan Nilsson avstått från att göra sig lustig över min allvaliga groda. Hedersmän finns också bland Moderaterna!

Det är alldeles uppenbart, att det inte finns något försvar för Moderaternas stenhårda försvar för att hemlighålla dem, från vilka de får sina bidrag.

Jan Nilsson kommer med ett slags försvar, helt väntat f.ö., genom att peka finger åt Socialdemokraterna som ju får massor av miljoner från LO. Eller skall man kanske ta detta påpekande från honom positivt, eftersom det ju är ett exempel på öppenhet, en öppenhet som Moderaterna av någon outgrundlig anledning är rädd för. Kanske är den inte så outgrundlig ändå!

Men varken han eller någon annan av de Moderater, som nog läst mitt inlägg också, försöker förklara vilken valhemlighet de vill värna, när de inte kan berätta vilka företag som stöttar dem ekonomiskt.

Som bekant är för de flesta vägrar Moderaterna att redovisa varifrån de får sina bidrag. Deras försvar för detta är att de värnar valhemligheten.

Hittills har jag gått på den förklaringen och t.o.m. undrat över varför inte också andra partier håller sina bidrag hemliga av samma skäl. När jag i dag läser Dagens Nyheters ledare, inser jag att jag blivit lurad.

Den får mig också att än mer att ifrågasätta Moderaternas stolta besked att de skulle företräda allmänintresset mer än andra partier. Detta ifrågasätts på ett så briljant sätt av ledarskribenten med dessa ord:

"Moderaterna gör anspråk på att företräda allmänintresset. Men hur ska väljarna kunna lita på det när en bakdörr lämnats vidöppen för pengar från mäktiga särintressen?"

Så till Moderaternas huvudmotiv för att hålla bidragen hemliga, d.v.s. värnandet av valhemligheten. Enligt Reinfeldt tar Moderaterna inte emot bidrag från företag. Företag har som bekant ingen rösträtt och att redovisa bidrag från dem, skulle därför inte röja någon valhemlighet. Möjligen skulle de förstås kunna röja de politiska styrkeförhållandena i bolagens styrelse.

Att Moderaterna värnar "pengens särintresse", som också är ledarens träffsäkra rubrik, är ställt utom all tvivel.

I dag läser jag i VK, vem det är som skall efterträda Levi Bergström som landstingsråd – för en socialdemokrat blir det så klart.

I VK ser han "grymt elak" ut men när jag fick tillfälle att skaka hand med honom i dag vid Konsum gav han ett helt annat intryck, precis som jag förväntar mig av en partikamrat som kandiderar till en så viktigt post.

En personvalskampanjande moderat finns numera "överallt", där något händer. Det behöver inte ens hända något. Ett lustigt ortnamn räcker för att han skall stanna till och ta ett kort eller två. Det får mig att undra litet över framtiden.

Kommer vi att kunna räkna med samma brinnande intresse av att visa sig i alla olika sammanhang, om han mot förmodan skulle nå "sina drömmars mål", riksdagen alltså?

Visar har dpå samma intresse för verklighetens folk (förlåt KD, att applicerar er devis på fel parti), är han verkligen värd all beundran och kanske rent av en röst vid nästa val. Det känns tämligen riskfritt att lova det. Annars skulle jag nog inte göra det.

Ingen är intresserad av en gammal Rex Willers MC,  men en gammal stickmaskin då? Jag säljer en sådan också.