Empati – bra att ha?

Förmågan att ha empati i sin relation till andra människor borde förmodligen ses som någonting enbart positivt. Jag tror mig ha den förmågan, men inser också att det är både på gott och ont att ha den.

Det onda ligger förstås i den omständigheten, att det stundom blir så lätt att "lida" med den andra, när jag inom mig känner hur mycket hon eller han gör det. Det goda gäller förstås när jag kan sätta mig in i och förstå den andres glädje eller lycka och även jag glädjas.

Att smittas av den andres olycka och sorg och samtidigt förnimma en slags tacksamhet från den olycklige, när han eller hon möter förståelse, får mig att inse värdet av att ha den empati jag anser mig ha.

Häromdagen mötte jag en en kvinnlig bekant som jag inte mött på länge. Hon var sig inte riktigt lik. Jag lade direkt märke till hennes viktminskning. Samtidigt förnam jag ett drag av sorg och olycka i hennes ansikte.

På mitt vanliga glada sätt frågade henne om hur det stod till. Alltså en sådan där rutinmässig fråga, som det är lätt att ställa. Vanligtvis får man bara ett intetsägande svar om allt är bra.

Den här fick jag det inte. Hon öppnade sig helt och berättade om allt det elände som hon upplevt den senaste tiden och forfarande upplever. Även om berättelsen dessvärre inte är så ovanlig i dagens samhälle, grep den mig djupt. Det hela handlade nämligen om otrohet, en man som bara lämnade allt och den efterföljande tungslitna tvisten kring pengar och ägodelar.

Jag känner en mer eller mindre konstant lust att hjälpa folk som behöver hjälp. Här fanns ingen hjälp som jag kunde ge mer än en varm tröstande kram, till vad nytta den nu hade.

Riktig säker på om min empatiska förmåga, som då och då leder mina tankar till denna sorgsna kvinna och hennes situation, ändå är något jag skall vara tacksam över eller som jag hellre borde önska att jag slapp ha.