Häromdagen bokade vi en flygbiljett Umeå- Arlanda med Norwegian. I dag fick vi ett e-brev från dem om ändrade flygtider.

Normalt är det bra och absolut nödvändigt att få kännedom om sådant i god tid. Vi flyger den 27 juli.

Det märkliga – och helt onödiga – var att vi nu har informerats om att flyget kommer att landa fem minuter tidigare på Arlanda, än vad som sagts ursprungligen!

Jag vill härmed leverera en ros till Vännäs kommun, närmare bestämt dess kommunledningskontor och ännu mera preciserat det s.k. kansliet.

Tidigare i dag sökte jag två av de anställda där per telefon. Antagligen ringde jag för tidigt. De hade helt enkelt inte hunnit inta sina platser vid skrivborden.

Men efter en stund ringde båda upp mig och undrade vad jag ville. Det tycker jag är en god service.

(Glöm nu bara inte att snitta rosens stjälk, innan ni sätter den vasen!)

Inte min största favorit kanske, men kultur är även detta.

Bara för att folk skall lära känna mig bättre…

Plötsligt fick jag en ide om här skall städas och det innan jag duschar efter den långa och svettdrivande promenaden. Skulle jag göra det med radion och senaste nytt från Japan i öronen, eller fanns det annat att lyssna på?

Utan att riktigt förstå varför, sökte jag fram ett album med Carl Jularbo från 1934 på Spotify. Ett hyfsat datorhögtalarsystem och en högt påskruvad volym, för att överrösta ljudet från den inledande dammsugningen, gjorde dagens första musikaliska kulturinslag riktigt njutbart.

Under påföljande moment i städningen var det dels dags att byta album och artist och dels att sänka ljudvolymen en aning. Nu har jag städat färdigt och samtidigt lyssnat igenom en mängd av Ever Taubs visor, sjungna av honom själv.

Gud, vad skönt jag har det och ännu bättre kommer det att kännas efter en välbehövlig dusch.

Vi ses i duschen! Helt möjligt eftersom jag är så blyg inför nakna kroppar, att jag alltid duschar med badbyxorna på.

Det fruktansvärda som hänt och fortfarande pågår i Japan väcker många tankar hos mig. Det gör det säkert också hos våra barn.

De allra flesta föräldrar har säkerligen mer eller mindre utifrån egen övertygelse i bästa välmening "indoktrinerat" sina barn till att tro att Gud är god, att han älskar sina barn, att han ser allt som händer på jorden och han dessutom kan bestämma över allt och alla.

Många barn har alltså fått den föreställningen med sig i livet. Långt ifrån alla av dem är för den delen troende men föreställningen om den gode och allsmäktige guden bär de ändå med sig. Många av de barn jag tänker på är barn i dag. Ännu fler av dem var en gång för länge sedan barn och upplevde trygghet i den barnatro som deras föräldrar gav dem. Till den gruppen hör jag bland många andra.

I mera vuxen ålder lärde vi oss också att vi inte skall döma andra, eftersom domen är hans, d.v.s. Guds.

Sverige är fullt av människor som även som vuxna på fullt allvar ser Gud som både god och allsmäktig och i besittning av rätten att döma. Allt han gör har ett gott syfte, tror man. Vad syftet är, skall vi inte ens undra över och ännu mindre ifrågasätta.

När vi nu som barn och f.d. barn försöker förstå varför denne vår allsmäktige Gud låter det som händer i Japan få hända, begriper vi ingenting.

Och de troende, som skulle kunna förklara Guds mening med det som hänt, är förhindrade att göra det, eftersom de nog knappast kan göra det utan att ifrågasätta det. Det får de ju inte göra, om jag förstått saken rätt.

Var på bio i dag. Såg The King’s Speech. Mycket sevärd. Gack och gör sammalunda.

För en tid sedan skrev jag här om mitt beslut att sälja min förra frus samekolt.

I dag fick jag en fint brev från en kvinna i Arjeplog, som var i färd med att antingen låta sy sig en kolt eller försöka hitta en begagnad.

Jag ringde direkt upp henne, efter att först ha tagit fram hennes telefonnummer via Eniro. På kartan som då kommer upp kunde jag se, att hon bor bara ca 150 meter från mina forna svärföräldrar, d.v.s. min förra frus hem, som jag besökt åtskilliga gånger under de 38 år som vi var gifta.

Nu har jag två intresserade spekulanter och båda har en släktmässig koppling till den som broderade barmklädet och även vävde "bältet".

På de båda blå fälten finns broderade kors, men som synes är de vända upp och ner. Detta sägs vara ett slags avståndstagande till vad ett kors normalt står för i religiösa sammanhang.

På den här delen av barmklädet, syns två solar på de gula fälten. Enligt barnbarnet till samekvinnan som broderat barmklädet markerar också detta ett avståndstagande. Där hade annars varit ett kors.

Alla trogna läsare av min blogg vet att jag är i färd med att sälja min f.d. frus kolt med tillbehör. I går fick jag tillfälle att visa den för en mycket intressant spekulant.

Jag besökte Västerbottens museum, där Samiska veckan firas, och träffade henne där. Det mest intressanta med det mötet var att hon kunde berätta mer om symboliken i vissa av de tenntrådsbroderade tecknen på det s.k. barmklädet (siehppá).

Hennes farmor hade det sytt det. Det blev hon helt övertygad om, när hon studerade det i detalj. Denna gamla kvinna hade ingen missionär lyckats omvända, utan hon var fortfarande ickekristen och omfattades av den ursprungliga hedniska tron. Visserligen hade hon grävt ner sin trolltrumma. Barnbarnet, min spekulanet, sade sig t.o.m. veta var den ligger. Men av respekt för sin farmor, låter hon den ligga kvar där den är.

Mina svärföräldrar som hade beställt barmklädet av henne var båda djupt troende. Därför kan jag än i dag inte riktigt förstå, att de kunde godta arbetet, som i sin symbolik tar avstånd från kristendomen.

I bildtexten ovan förklarar jag var den antikristliga symboliken vill säga.

Bara en kort reflektion…

Hittills i dag har det mesta handlat om Sveriges stora fråga, nämligen vem som till sist kommer att bli vald till Socialdemokraternas ordförande. För många upplevs valberedningens förslag som rena katastrogfen för partiet.

Men vad har vi i vårt lugna och katastrofbefriade land egentligen att oroa oss över, när vi tänker på förstörelsen i Japan och all människoliv som tagits?

Och ännu en gång reser sig frågan i mitt inre: "Var har vi den allsmäktige Gud, som så många valt att sätta sin tillit till?" Jag skulle nu mycket lätt kunna hänge mig åt det som jag en gång lärt mig att inte göra, nämligen häda "vår" Gud. Jag avstår från det och behåller sådant i mina tankar bara, medveten om att det troligen också är "synd".

"Snacka går ju…."

Holmlunds hot, som nog av många också uppfattades som ett löfte, påminner mig om Werthéns hot att lämna Sverige, om löntagarnfonderna skulle införas.

Werthén lämnade inte Sverige. Nu återstår att se om Holmlund kommer att lämna Socialdemokraterna. Han stannar säkert och ger därmed sina belackare ytterligare något att ogilla honom för.

Hur många har har haft glädjen att få höra en 97-årig man med ett kärleksfullt skimmer i ögonen  detaljerat berätta om första mötet med sin blivande livskamrat?

Jag hade det för ett några timmar sedan, när min halvfarbror, Alvar Sjöström, återgav sin minnesbild av den unga flicka som kom gående över ängen ner mot Jämtebölesjön, där han höll på med litet lieslåtter.

Han hade sett henne förut, men det här var första gången, när de två var helt ensamma med varandra. Detta inträffade för 71 år sedan och inom en år gifte de sig och förblev gifta ända till hennes död alldeles nyligen. 71 år varade deras äktenskap och "endast döden kunde skilja dem åt".

Med ett ordval, som väl knappast hörde den tiden till, konstaterade Alvar att det direkt sa "klick" mellan dem och från den dagen fanns för dem inget intresse längre för någon annan man eller kvinna.