Jag har skrivit om det förr i ett blogginlägg. Det tål dock att upprepas.

Mera allmäntkloka och politiskt välmeriterade har låtit mig förstå, att republikanerna i Amerika inte är samma sorts parti som Moderaterna i Sverige. Än har jag inte förstått, varför man från moderathåll inte vill kännas vid likheten med republikanerna i USA.

I följande två för gemene man mycket viktiga avseenden är de båda partierna lika som bär. Endast språket skiljer dem åt.

Republikanerna sänker skatter och ger de med extremt höga inkomster högst sänkning. Sveriges Moderater gör likadant och även om det sammantaget går åt mest pengar för att sänka skatten för den stora gruppen låg- och medelinkomsttagare, så får individer med de riktigt höga inkomsterna den största skattesänkningen.

Republikanerna motarbetar reformer som innebär att de fattigas utgifter för hälso- och sjukvård delas mellan landets skattebetalare. Reformer som den moderatdominerade regeringen i Sverige genomför drabbar de sjuka och svaga hårt. Arbetar man inte, skall man inte heller kunna leva ett drägligt liv, tycks man mena. Likheterna mellan de båda partierna går inte att ta miste på.

Att de övriga av regeringspartierna hänger med är bara att beklaga.

När jag förra gången pekade på dessa likheter var det ingen som protesterade. Jag uppfattade den tystnaden som om man teg och samtyckte från moderathåll.

Nu är bilen tvättad, rengjord från asfaltstänk, vaxad med hårdvax och städad invändigt. Så himla skönt det känns nu.

Det är nu bara att notera att ytterligare ett viktigt steg mot sommaren har tagits. Nästa steg tas i morgon, när vinterhjulen ersätts av sommarhjulen och den betydligare tystare gång som följer av det.

Problemet är nu bara hur jag skall ta mig ut på "storvägen" längs den ännu blöta "lillvägen" utan att stänka ner bilen igen.

Utan att vara i branschen inser jag ändå fuller väl hur svårt det måste vara att värdera nyheter för mediafolk. I tider när tusentals människor dött i Japan och massor av människolivs släckts i Libyen är det lätt att strunta ytterligare 13 döda i en masskjutning i USA.

Här hemma är vi tämligen väl uppdatarade när det gäller nyheter runt om i världen. Vad som händer i USA är av förståeliga skäl särskilt intressant. För några dagar sedan sköts 13-14 (uppgifterna om antalet döda varierar) människor till döds och fyra blev svårt skadade i den lilla staden Binghamton i staten New York i USA. Vi kan ha missat det, men om det skrevs om det i Sverige, så måste det ha varit med en ytterst liten rubrik.

Dödsskjutningen skedde på en slags skola, där invandrare undervisades i bl.a. engelska. Mannen som sköt var också en invandrare, en kines som kommit till USA från Wietnam. Man vet inget om motivet mer än att han var arbetslös och tvingades leva på 200 dollar per vecka (ca 1 260 kronor) och i och med det tiorde ha känt sig mycket bitter i nya hemland.

Peggys mamma kom f.ö. från Binghamton – något som förstås inte har med saken att göra.

För oss känns det fullständigt oacceptabelt om dödsskjutningar av det här slaget blir så vanliga att de inte är värda att rapportera om. Amerikanernas omdiskuterade rätt att bära vapen för självförsvar leder alltför ofta till en användning av vapnen för att döda andra.

Var glada att ni ännu inte har "lukt-TV".

Jag har lärt mig att ett passerat bästföredatum inte alltid innebär att livsmedlet måste kastas därför att det skulla vara farligt att äta, men…

Det gäller nog inte det som bilden visar. Ett besök i matkällaren fick mig att tro att det någonstans där låg ett ruttnande kadaver. Nu har vi dessbättre vare sig möss eller råttor i vårt hus.

Men när jag såg mig omkring, upptäckte jag en med alluminiumfolie vältäckt assiett, som "någon" hade ställt på "fel" hylla. Även om innehållet är svårt att känna igen, så kan jag med bestämdhet säga att det tillhörde fjolårets kallskurna vad det nu var. Det lades alltså upp på julaftonen för dryga tre månader sedan men gav först nu ifrån sig stanken.

På bilden ses Laila Koukkari utanför sin atelje i Brån som synes glad över att altartavlan nu har återbördats till det som tidigare var byns missionshus.

Tavlan är gjord av Hössjökonstnären Evert Larsson. När missionshuset såldes till Laila Koukkari och därmed blev en konstatelje, skänktes tavlan till Kyrkan i Vännäsby. Av olika skäl hade man ännu inte hittat någon lämplig plats att hänga den på.

I bästa samförstånd med Kyrkan har tavlan du tagits tillbaka av Bråns EFS-förening för att tills vidare hänga på sin gamla plats i missionshuset.

Jag vet att Laila är glad över detta och jag tror att byns EFS-medlemmar och är nöjda över den fina tavlan snart kommer att hänga ända sedan den inköptes för åtskilliga år sedan.

En snabbutredning via internet gällande Evert Larsson ger följande vid handen. Han var son till handlaren i Hössjö och avled för ett antal år sedan, innan hade hade uppnått särskilt hög ålder. Han hade en son som inte heller lever längre. Inga barnbarn eller andra släktingar finns som kan lämna ytterligare information om honom.

Utöver målning och andra sätt att göra tavlor samarbetade han med museet i olika projekt och gav bl.a. ut en bok om Hössjömålet (som jag f.ö. just har beställt hos DAUM).

En av mina trogna (?) bloggläsare kommenterar inte inläggen här utan skriver brev till mig i stället.

Tidigare har han rekommenderat mig att ta mediciner eftersom jag ju inte kan vara helt i ordning rent psykiskt. Han fortsätter på den linjen och i det senaste brevet undrar han hur "illa det egentligen är med mig". Jag har försökt ringa honom, men får inget svar.

I brevet hävdar han indirekt att JAS Gripenplanen inte skall vara med i kriget eftersom de ju bara skall bevaka luftrummet.

Det jag därför skulle prata med honom om är just detta att man ju faktiskt kan vara med i ett krig utan vilt skjuta omkring sig. Ring mig Albert, så får vi prata om det. Du har mitt telefonnummer i din telefonsvarare.

Varför är media så tysta om den stora JAS-tabben?

Kan det vara så enkelt att man helt enkelt inte vill riskera att ställa sig på Sverigedemokraternas sida, om man gör sig lustig över misstaget att inte kolla upp att det gick att tanka planen på plats?

Vad skall man tro om planeringen i övrigt inför den tänkta insatsen över Libyen, när man missat en så grundläggande fråga som att förvissa sig om att bränslet till JAS-planen skulle passa?

Tänk om inte heller vertygen där nere passar muttrarna i JAS, om någon av dem skulle behöva dras åt eller lossas?

Köp JAS – men tanka i Sverige!

Alltid när det är dags att städa undan på altanen känns våren här.

Nästan alltid när jag gör det är jag också litet småförkyld och mors uppmaning en gång i tiden att inte gå ut för litet klädd även om vårsolen lyser är en realitet – som jag inte bryr mig om nu heller!

Undrar just om jag skall plocka bort fågelmatsserveringen också. Annars fortsätter ju nedskräpningen där ute.

Än en gång påminns jag om hur litet det behövs för att min dag skall kännas mindre lyckad. Beredskapen mot misslyckanden blir allt mindre med ökad ålder. Så var det igår.

Jag skäms inte att berätta om den synnerligen banala händelse som på ett plan förstörde min dag i går. Min syster och svåger var "inbjudna" från Umeå för att få sin mycket smutsiga bil tvättad. Samtidigt ville jag demonstrera min nya högtryckstvätt, som hade fungerat så bra dagen innan.

Redan innan de kom, vidtog jag erforderliga förberedelser, men upptäckte då att jag inte kunde få en vattentät anslutning mellan kran och slang i garaget. Efter åtskilliga försök och kallduschar från sprutande vatten samt packningskompletteringar gav jag upp. De fick dock sin bil tvättad ändå men utan det härliga trycket från nyförvärvet. Med slangen öppen och trycket därmed utjämnat gick det bra.

Nu har jag varit till Vännäs och köpt några moderna plastkopplingar och allt fungerar perfekt igen.

Yippee!