Skäms inte

Jag skäms inte, men kanske borde jag det ändå. Nog skäms jag ibland för andra saker men nu gäller det en speciell sak, nämligen att gå i kyrkan.

Våra mycket vänliga grannar, som bl.a. visar det genom att ta hand om vårt hus, d.v.s. hålla litet koll på samt klippa gräsmattan, är starkt engagerade i sin baptistiska församling. De vill så gärna att vi skall följa dem till kyrkan.

Det gjorde vi i fjol och det skall vi också göra i kväll. Men orsaken bakom besöket är alltså inte vår genuina kyrklighet och intresset för det religiösa. Intresset grundas i stället på mitt och även Peggys intresse för "allt" som händer häromkring. Så vill vi förstås agera artigt mot våra grannar som inbjudit oss att följa med. I kväll är det dessutom en slags allsång med flera andra församlingar/kyrkor inbjudna.

När allt är slut kommer vi att bjudas på något man enkelt kallar för "finger food", som jag förstår är något ätbart. Helt gratis för oss eftersom vi våra grannars, Pat och Spencer Emery’s, gäster.

Frågan är alltså, om jag ändå borde skämmas för att gå i kyrkan utan att jag tror så mycket på vad som där förkunnas.

Kyrkan ligger i en liten stad i närheten, som heter Watervliet, ett namn som är ett bevis för att det fans holländare bland immigranterna. Om jag inte minns fel, betyder Watervliet, någonting i stil med översvämning (eller hur Marcel?).