Ful kanske men…

Av , , 6 kommentarer 4

Strömbrytargrejen på bilden är inte direkt snygg sedd mot den nytapetserade väggen, men fick ändå sitta kvar.

Den har funnit där sedan huset byggdes på 60-talet. Via den tänder man lyset i köket, garaget och källaren. Bra att veta om någon av er skulle komma in i köket garagevägen.

Än är det förstås inte för sent att byta ut den, om vi skulle få alltför många klagomål på den.

Bloggvänner

Av , , 5 kommentarer 9

Det slår mig just nu, hur många olika slag av vänner man kan ha. Alla är mer eller mindre värdefulla och glädjande att ha.

Nu tänker jag på en katagori, som för mig blivit något som mer och mer kan jämställas med vänner, bloggvännerna alltså. Många är ganska öppna i sina egna inlägg. Tonen och innehållet i mångas kommentarer är dessutom av sådan art att jag förbehållslöst tar dem till mig som om de vore skrivna av mina vänner.

Larvigt och dumt av mig? Kanske – men så är det i alla fall.

Äntligen

Peggy har nu fått besked från Kommunal på sitt jobb om hur hon m.fl. kommer att kompenseras för den tid de arbetat för mycket enligt avtalet.

Jag glädjer mig verkligen över de extrapengar som hennes arbetskamrater och hon snart kommer att få. Den felaktiga arbetstiden uppmärksammades av mig redan i slutet av september i fjol. När jag sedan kontaktade facket tog man därifrån tag i frågan och som sagt äntligen har processen nått sitt slut.

Grattis Kommunalare OCH även de icke fackligt anslutna på sterilavdelningen vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå!

200 ampere

Av , , 6 kommentarer 5

Häromåret bytte vi elcentral här i huset, eftersom det var ett krav från försäkringsbolaget.

Då lärde jag mig att man här i Michigan måste ha en huvudsäkring på hela 200 ampere i ett hus som det här. Elektrikern kunde inte förklara varför utan bara meddela att det var så. I motsats till hur det är i Sverige, så påverkades inte elräkningen av storleken på huvudsäkringen. Och då var det ju inte mycket att orda om.

Men än i dag grunnar jag på frågan, varför jag måste ha en så stor huvudsäkring här, när jag i vårt direkteluppvärmda något större hus i Sverige klarar mig med en 20 amperesäkring. Jämfört med det huset har det här en mycket blygsam elförbrukning. Är man född "vettasjuk" så är man det.

Nu hoppas jag på en pedagogisk och enkel förklaring som sätter stopp för allt fortsatt grunnande. Spänningen här 110 V, om du det kan vara till någon ledning (!).

Vaifrån kommer mjölken?

Av , , 2 kommentarer 3

I ett tillstånd litet extra kaxighet lovade jag utreda varifrån mjölken vi köper här i syvästra Michigan kommer. Så mycket har det inte blivit av den utredning.

Min fundering kring frågan berodde initialt på den omständigheten att vi inte sett en enda ko, trots att vi rört oss en hel del på Michigans landsbygd.

Mjölken vi köper här kommer från statens näst största stad, Grand Rapids. Där tas den om hand av ett stort mejeri, Country Fresh. Jag skrev till dem för några dagar sedan och frågade var deras mjölkleverantörer finns. Något svar har jag inte fått från dem än.

Antagligen tog de hela frågan som ett dumt skämt. Alla vet väl att mjölken kommer från korna, eller mera exakt från kornas ljuvrar, kanske man tänkte.

I dag bad jag min medhjälpare, när det gäller att utreda amerikanska förhållanden, fru Peggy Sjöström, att helt enkelt ringa till företaget och fråga.

Nu vet jag därför "att mjölken kommer från lokala farmer" i närheten till Grand Rapids. Tyvärr är det allt jag har att komma med.

 

Tidsförskjutningen

Av , , 3 kommentarer 5

Sverige är sex timmar före oss här i Michigan. Det får mig att undra över följande.

Vilka är det egentligen som läser mina blogginlägg, även när de publiceras framåt de s.k. småtimmarna i Sverige? En ganska vanligt tid för mig är att skriva ett och annat inlägg och även publicera det, när klockan som nu är efter 03:00 i Sverige.

Av den statistik som redovisas ser jag att det faktiskt finns människor som är vakna i Sverige och inte bara vakna utan läser mina sena inlägg.

Kan det möjligen vara nattarbetande med tillgång till internet?

Bloggar och Facebook

Bloggandet och Facebook har på ett sätt förändrat vår vistelse här i USA och det både på gott och ont.

Tidigare har vi försökt vara bättre på att ringa hem, men nu känns det inte lika angeläget eftersom vi ju berättar allt som händer i stort sett  via internet så att det blir tillgängligt för de flesta av våra vänner och bekanta.

En telefonsamtal med en äkta röst i luren är förstås ändå trevligare.

En hellyckad middag

Så har vi intagit en hellyckad middag tillsammans med två av våra finaste vänner här i Michigan.

De ingick i en band, Weaver and Wells, tillsammans med Peggy och hennes ex. Bandet finns fortfarande. Nu spelar de tillsammans i ett angränsande och jag bara njuter av sången och musiken jag hör från dem.

Dessutom är jag både mätt och allmänt belåten, bl.a. för samtalet som hade vid bordet. Jag känner mig mindre och mindre rädd och osäker med språket.

Om än mätt, så ser jag fram mot efterrätten, som vi grund av utrymmesbrist kommer att inta litet senare i kväll.

Släpp fångarna lös…

Det här fängelset, Alcatraz, stängdes som bekant för flera år sedan.

Förhållandena på de amerikanska fängelserna är tämligen välkända även för dem som inte behövt sitta inlåst i något av dem. Överbeläggningen och blandningen av psykiskt sjuka och friska fångar gör dem knappt värda ett modernt samhälle som USA.

Nu har amerikas högsta domstol, the Supreme Court, beslutat eller kanske rent av beordrat Kalifornien att 33 000 fångar måste släppas, alterantivt överföras till andra fängelser i andra stater som inte också är överbelagda. Om det nu finns några sådana, förstås. Röstsiffrorna var 5-4 för beslutet.

Av vad jag förstått av artikeln i vår lokaltidning, så handlar det hela mest om att möjligen benåda fångar, som sitter inlåsta för mindre och ickevåldsanknytna brott.

Skomakare, bliv vid din läst…

 

I dag känns uppmaningen i rubriken verkligen helt rätt. Läs bara här och delta sedan i min stora sorg över det inträffade.

I går ägnade jag en del tid åt att göra garageinfarten snygg, bl.a. genom att kantskära den. Gräsmattan har en tendens att ta över en del av den asfalterade och delvis med betong försedda infarten.

Under det arbetet upptäckte jag en stor grop i asfalten, en grop där en del ogräs tycktes vilja växa. Då erinrade jag mig en halv säck med cement som jag hade sett i en skrubb i garaget. Vad fanns då mer att göra än att börja blanda till betong och laga gropen?

Det tog en himla tid, eftersom det enda kärl jag hade att blanda i var ett ordinärt handfat av plats. När allt var klart fick jag den lysande idén att för all framtid lämna en signatur efter mig. I går kväll hade betongen nästan stelnat (brunnit?) klart och jag kunde stolt visa Peggy underverket.

Men i morse, efter ett natt med kraftigt regn, hade ytan på lagningen lösts upp och min tjusiga signatur fanns där inte längre. Jag började förstås gråta högljutt men fann till sist tröst i Peggys lugnande ord.

Var det måntro något fel med cementen? Svar på den frågan kommer dessvärre aldrig att få.