Google Earth har vi haft länge i våra datorer, men jag har ännu inte "lekt" så mycket med det.

Alldeles nyss upptäckte jag hur lätt det är att spara den bild som visas för att sedan komplettera den på olika sätt i PhotoShop.

I höst får vi främmande från Skåne, vänner som vi fick under vår Kinaresa häromåret. Nu har jag skickat dem en bild över Vännäs – Vännäsby. Lätt kan jag sedan på den bilden markera hur de skall köra, när de närmar sig Vännäsby.

Jo, jag vet att det finns massor av andra sätt för dem att hitta vägen hit, men det här sättet känns just nu som det roligaste.

Efter upprepade klagomål från lillasyster beträffande min förra profilbild, har jag nu bytt ut den mot en annan.

Hon tyckte att jag såg så gammal och eländig ut på den förra bilden. Dessutom såg hon att jag var orakad. Rätt hade hon där.

På den nya bilden, som togs i förra veckan, eller när det nu var (!), är jag både nyrakad och uppklädd. Jag hoppas att den här bilden duger nu även för min kritiskt granskande lillasyster.

Jag känner en sån stark lust att skriva ett blogginlägg, men kan inte komma på något bra att ta upp.

Men klok som jag är, så avstår jag från ett skriva ett inlägg nu. Gör jag det, så kommer det bara att innehålla någonting fullständigt meningslöst och ointressant. Skriver jag sådana inlägg, är risken stor att jag mister några av mina trogna läsare.

Meningslösa inlägg försöker jag unvika, men ibland lyckas jag inte :-).

Även som barn gillade jag inte att vara utan någonting att göra. Förmodligen var jag inte unik som barn bara för det.

Så känns det även inför den här dagen och just nu erinrar jag mig vad mamma ibland brukade svara mig, när jag uttråkad ställde frågan:

– Va ska ja göra?

Mammas förslag till sysselsättning var inte mycket till hjälp för mig, inte ens roligt:

– Flå fisa å gör fingerhandska!

Inte var det roligt då men ganska roligt i dag, när jag tänker på det. Tyvärr har jag glömt början på hennes svar, som handlade om vad jag först måste göra. Det går ju inte att flå dem, förrän de är fångade. Hur det skulle gå till, har jag glömt.

Kunde ha varit jag…

En sådan här motorcykel (men med originalsadel) ägde jag i tidig ungdom, något år innan jag nått körkortsåldern t.o.m.

Det var på den tiden, när den jättestora grävmaskinen Marion fördjupade älvsfåran nedanför kyrkan på Backen. Det var inte så långt hemifrån, så dit vågade jag köra den oskattade och oförsäkrade MC:n. Avsaknaden av körtkort kändes inte heller så farligt för den korta körningen.

Vid ett tillfälle hände något vådligt, som kunde ha fått värre konsekvenser för den gänglige yngling som jag (också) då var. En tillfällig grusväg ledde upp från älvsnivån mot Backen. Den var det kul att med full gas och spinnande bakhjul ta sig uppför längs den vägen. Till det njutbara hörde förstås även det mäktiga motorljudet.

Den här gången låg en grov kätting spänd tvärs över vägen och fast förankrad på båda sidor om den. Att den skulle ha någon negativ inverkan på den våldsamma och ljudliga färden uppåt, tänkte jag inte alls på.

Men se det hade den! När det grovt dubbade däcket och det spinnande hjulet passerade kättingen, stegrade sig omdelbart den säkert 200 kg tunga motorcykeln. Jag kunde förstås inte mästra den uppkomna situationen utan åkte baklänges i backen med motorcykeln mer eller mindre över mig. På något oförklarligt sätt lyckades jag trots allt undvika att bli illa klämd under den.

Jag minns inte att händelsen orsakade en enda skråma eller ett enda blåmärke på min klädmässigt inte alls skyddade kropp. Däremot minns jag tydligt, att jag inte berättade något alls om händelsen hemma! Både mor och far hade nämligen förbjudit mig att köra en enda meter utanför tomten med motorcykeln.

Så blev det till sist en ombesiktning av Hondan, den första på nära 30 år och därför kanske inte så mycket att klaga över.

Vad var det då för fel? En jättefin motorcykel var det första besiktningsmannen sa, men…

Sedan upptäckte han att bromsklossarna låg en an aning mot den ena skivan på framhjulet. Det var en värdefull upptäckt för, eftersom det ju var något som jag inte alls hade märkt. Det räckte för att en ombesiktning, eller efterkontroll som det heter,  måste göras. Bra att det upptäcktes innan bromsklossarna var helt nedslitna.

Felet är nu i det närmaste åtgärdat och sedan jag sträckt kedjan, ett behov som också påpekades, blir det dags för efterkontroll. I morgon skall jag ta redan på om Vännäs Bilverkstad kan ta hand om det fastän det inte är en bil.

American Airlines hade missat att sätta upp mina mil för resan till USA i maj. Nu har jag via ett formulär på deras webplats ansökt om milen och får dem snart.

Yippee, nu tror jag att min resa nästa år är blir gratis. De 4 685 miles (ca 750 mil, om jag inte räknar fel), som var resans längd (via Helsingfors) kommer nog kanske att räcka.

Så var det klart för besiktning!

Pass upp längs Vännäsvägen i morgon för då kommer en gammal man född 1941 att med ett lyckligt leende på läpparna köra sin Honda, årsmodell 1983, till Umeå för besiktning.

Ja, nog låter det gammalt men båda är ändå i hyfsat gott skick, en med nytt batteri vid motorn och en med nytt batteri i hörapparaten.

Och till alla fortkörare vill jag lugnande säga, att motorcykeln har polisens typiska blåvita färg och kan lungt passeras utan risk.

Ibland inser jag – eller snarare ofta – hur okunnig jag är på många områden. Nu gäller det laddning av MC-batterier.

I stort sett varje MC-säsong måste jag köpa ett nytt batteri och det retar mig oerhört. Underhållsladdning har jag ju hört talas om och därför gjort regelbundet under vintern. Lika förbaskat orkade inte batteriet dra motorn runt ett enda varv!

Någonstans på nätet har jag nu läst, att den spänning som batteriet ger också ger en vink om laddningsstatuset på batteriet. Enligt det skulle batteriet vara fulladdat! Jag förstår naturligtvis, att det är ampere som behövs, d.v.s. strömstryrka, och inte spänning. "Spännande" är det i alla fall men en onödig kostnad, tycker jag.

Snart åker jag till Vännäs och köper ett nytt batteri igen och det för ca dubbla priset jämfört med Clas Ohlssons i Umeå. I morron är det besiktning. Må det råda uppehållsväder då.

I går var det jag och häromdagen var det Jan N från Vännäsby, som kunde konstatera att något var fel med statistikrapporteringen på bloggen.

Är det fler av er som kan notera oförklarliga siffror i statistiken ibland?

Tänk om bloggredaktionen på VK kunde komma med en kommentar och ett försök att förklara!