Oförmögen att hata

På äldre dar har jag blivit mer och mer medveten om en "brist" i min mentala utrustning. Jag kan inte känna hat, nämligen.

Så är det faktiskt. En och annan mycket påfrestande händelse med andra personer aktivt inblandade har jag förstås upplevt genom åren. Vid ingen av dessa tillfällen har jag förmått mig känna hat mot de inblandade.

Inte ens i min vildaste fantasi kan jag komma på något som skulle få mig att hata en annan människa för vad den gjort mot mig. Tillståndet "hat" finns helt enkelt inte för mig. Någon gång har jag undrat om det verkligen är en brist i min förmåga att reagera på saker som händer. Just nu känns det mer som en tillgång att inte behöva omfattas av den starkaste negativa känsla jag tänka mig, nämligen hatet.

Man brukar säga, att det går inflation i språkets användning. Ibland kan man höra folk säga saker som "jag hatar flugor som stör min sömn", "jag hatar mygg", "jag hatar högfärdiga människor", "jag hatar…o.s.v. Jag tror knappt jag använder ordet "hatar" överhudtaget.

En vacker dag stå jag kanske inför något som väcker hat hos mig. Den dagen ser jag intetfram emot, eftersom jag hittills klarat mig så bra utan att hata någon.