Synd om Anders Behring Breivik?

Av alla de människor, som det nu med fog är "synd om" i Norge, är nog också Anders Behring Breivik en person som man kanske bör tycka synd om.

Här hemma lyckas jag inte få förståelse för den tanken. Troligen får jag det inte heller "där ute". Jag tar dock risken att bli närmast idiotförklarad för detta inlägg.

Bakom det hemska dådet finns alltså denne Anders Behring Breivik. Hans mentala svaghet har gjort honom så mottaglig för de sjuka tankar om riskerna med vänsterkrafterna i samhället, att detta efter många års planering ledde till detta fruktansvärda brott. Utan minsta psykiatriska kompetens, menar jag fortfarande att denne, om än mycket intelligente man, måste lida av så allvarliga vanföreställningar, att diagnosen psykiskt sjuk passar väl på honom.

Jag har som alla andra spontant svårt att hysa några som helst andra känslor än avsky och avståndstagande för såväl det han gjort som de tankar som han spridit på nätet. Mina tankar går givetvis som för alla andra till de närmast sörjande, dit ju i stort sett hela Norges befolkning hör.

Samtidigt kan jag inte också ställa mig frågan, om det inte också finns anledning att tycka synd Anders Behring Breivik, precis som vi normalt gör inför andra människor, som är sjuka.

Säg mig vad som är fel i mitt sätt att tänka!

 

 

3 kommentarer

  1. Berith

    Ja. visst är det synd om honom. Att i så många år gå med dessa tankar måste ju ha varit ett lidande..logiskt sett måste han ha känt sig ensam om att ha ”förstånd” att se hur illa det var ställt..jag känner också för hans föräldrar som måste vara med om detta- om dom nu lever.Men jag känner också med anhöriga och offer i denna händelse

  2. Verran

    Jag håller med. Även med ”utåt sett” bra föräldraförhållanden, så kan det finnas faktorer som gör att ett barn sluter sig, stänger sig, för att slippa negativa känslor. Anders har också varit ett litet barn, betänker man det så är det lättare att finna medlidandet. Folk har ju sagt att det inte gick att komma honom in på skinnet, höll känslomässig distans. Ser en pojke nu på mitt barns dagis, snäll, lite stökig, har svårt med talet och senast förra veckan fick jag försvara honom då tre fröknar gick på honom så himla hårt och på ett pedagogiskt dåligt sätt, för ett egentligen småsak i sammanhanget. Han får skulden för allt, de förutsätter att han står för alla fel. Han har slutit sig, det syns, för att slippa ta in deras orättvisa tillsägelser. Jag tänker ofta på hur han mår innerst inne…Alla är emot mig-känslan kan skapa ett hat mot omvärlden. Jag har också kännt så en gång i tiden. Jag vet.

Lämna ett svar till Karl-Gustav Sjöström Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.