En kort notis i VK i dag berättar att vård- och omsorgsnämnden skjutit fram beslutet om en ev. nedläggning av Orion till i oktober.

Några andra förslag att spara 4 miljoner har man inte enligt nämndens ordförande (och enligt VK). Man behöver mer tid innan man måste bestämma sig, säger hon vidare.

Har man nu lyssnat till protester från delar av oppositionen och från andra, så är ju det bara hedersamt. Eller är det helt enkelt så att den borgerliga delen av nämnden lagt fram ett för alla bättre förslag?

Fortfarande har vi ju inte hört något från Folkpartiet och Moderaterna, eller snarare JAG har inte hört något från dem.

Jag har tänkt på en sak angående nycklar, två saker förresten.

För det första tänker det stora värde som de flesta sätter på en nyckel till ett bankfack. Det är något som särskilt framkommer, när någon med bankfack har avlidit.

Kanske litet väl provokativt vill jag påstå, att en bankfacksnyckel nog är den nyckel som bör åsättas det lägsta värdet av alla nycklar. Hur kan jag nu påstå det?

Alla som någon gång försökt få tillgång till en annans bankfack utan fullmakt men med rätt nyckel vet vad som krävs för att man skall få tillgång till facket. Som obehörig om än med nyckeln i handen, kommer man inte in i facket.

I sammanhanget slår det mig att allt kan låsas in säkert, men däremot kan en nyckel inte låsas in eftersom det hela tiden finns en eller flera nyckar som också måste låsas in. Nu talar jag förstås om gammeldags lås med nycklar.

Med en dåres envishet…..

Nu försöker jag igen. Känns han verkligen inte igen?

Inbjudande!

I dag upplevde jag någon verkligen var något av en härlig känsla.

Jag tänker nu inte på den härliga cykelturen i strålande sol utan på det stopp för glassinköp som jag gjorde på Slöjdarna hus i Vännäsby.

Serveringsdelen var till min stora besvikelse stängd, men när jag närmade mig disken så jag något mycket ovanligt. Där stod nämligen en skål med pengar och en skylt som angav att det bara var att ta för sig och sedan betala själv i skålen!

Så härligt det var att här litar man på besökarnas ärlighet. Jag tror att det var första gången som jag upplevde något liknande.

Hoppas bara alla besökare verkligen är ärliga och betalar för det som de tagit.

Något så roligt som att försöka känna igen folk på gamla foton finns väl knappast?

Gör ett nytt försök bästa Vännäsbor och andra med för den delen!

En ganska känd Vännäsbo finns på bilden, men vem är det?

Jag minns inte själv vad alla heter på den här bilden. Alla TORDE i vart fall jobba inom vården men undantag finns förstås.

På bilden finns åtminstone EN tämligen känd Vännäsbo. Känns han igen? Observera att det inte är jag man skall söka på bilden.

Notera att alla damer valt att lägga sitt högerben över det vänstra! Men har man uniform, så skall väl även uppträdandet vara uniformt.

Förtroendekris är förstås ett för starkt ord i sammanhanget. Ändå upplever jag nu en känsla åt det hållet.

Två olika personer har för mig beskrivit samma situation. Båda kan antas ha sina skäl att ge just den beskrivning de ger. Sannolikt känner de inte ens själva till, vad det är som färgar sina beskrivning. Beskrivningarna skiljer sig i avgörande delar mycket starkt.

Min uppgift är att utifrån vad de berättar vidta vissa åtgärder. Men vilken av de bådas bild av situationen skall jag handla utifrån. Skall jag välja den ena eller den andra eller skall jag i stället lita på min egen bild av situaionen?

Jag tror mig vara tämligen blåögd och vill helst lita på vad folk berättar för mig. Mitt sunda förnuft säger mig att det kan jag inte göra. Helt klart kan jag inte göra det i det här fallet.

Så går jag till en tredje (eller fjärde mig inräknad) part och tar upp saken med den personen. Inte särskilt överraskande visar det sig att jag då får min egen ursprungliga bild av frågan bekräftad. Utan att avslöja vem denna tredje part är påstår jag bestämt att den personens uppfattning är den mest riktiga.

"Krisen" för mig innebär hädanefter att jag inte längre kan lita på vad båda första personerna ger mig och det är illa, mycket illa och det såväl för dem, för mig och för själva saken.

Nedanstående kommentar fick jag i dag på mitt blogginlägg "Slak kedja". Författaren till kommentaren borde tänka på att just den här sortens angrepp på Sverige, bidrar till att de som vill bli av med invandrare från landet blir alltmer stärkta i sin uppfattning.

Jag antar att författaren är invandrare, vilket förstås kan vara helt fel. Möjligen har han eller hon använt sig av Google translate, som inte alltid fungerar så bra.

Så här skriver han/hon som en kommentar till inlägget om den slaka kedjan på min Honda:

"Hej kalle, tänk på de många miljoner små själ som svälte av det människrov ditt land o kultur utsätter de fattiga o utsatta, lägg kameran vid sida o var lite seriös, Gubben som under flera dec. betalt miljarder till Sverige för de leksaker som vapenindustrin tillverkar, fått kicken av den äkta, ädla sjörövaresläkten Scan-Svansen.
Livet är kanske en lekfull lek för dig men en far som tagit livet av sin 7-åriga son med 17-knivhugg är en restprodukt av den orättvisa rättsordningen som förbrukar utlänningar som aveldjur för att motverka den Svenska negativa folkunderlaget. Istället att goola med bloggen inse de grova övergrepp som den Svenska staten begår mot natur o kutur, en liten nation som med sitt dubbel moral, moderna sjöröveri, nobelpriset av spåret av en dynamitgubbe, en stats o jutitsieminister mördad av sina egna landsmän på öppen gata , världenst största vapenaffärer till världens mest fattigaste folk, indien Sydafika, bofors……., och under de mest korrupta omständigheter och historien om Nassetiden och de många hundra hor o våldsövergreppen, Sociademokratins smutsiga historia,…släng kameran vid sidan och fråga edert kära kommunalråd om råd, om varför han våldför o våldtar andras heder o egendom. fy vilket folk"

 Jag tycker om den här gamla Åländska folksången och älskar sångerskan, inte minst för hennes gulliga brytning

Tänk att få en leksak, när man fyller 70 år, som man kan leka med hur mycket som helst och som dessutom utmanar ens åldrade hjärna!

Från mina närmaste fick jag en videokamera av märket Sony på den stora dagen. Jag har knappt hunnit sätta mig in i alla finesser med den. Att bara ta filmerna är lätt. Än mer måste jag dock lära mig, för att kunna använda de filmer jag kan ta med den. Från kamera till dator går bra. Visning direkt från kameran till vår TV går också alldeles utmärkt.

I dag har jag dock insett, att det program som medföljde kameran och från vilket man direkt kan ladda upp filmer till Facebook, inte är så bra. Det filmformat som kameran skapar sina filmer i, gick inte att öppna i datorn. Smidigt och lätt – men inte helt gratis – kunde jag via internet då köpa ett program som konverterar filmerna till ett lämpligt format.

En direkt uppladdning till Facebook tidigare i dag av en film via kamerans program gav ett oskarpt resultat. Samma film är här konverterad till ett annat format, uppladdad till Youtube, där den blev godtagbart skarp som synes.

Än finns det mycket att leka med för mig och mycket att lära sig om videofilming.

Vad är det man säger om stora pojkar och deras leksaker som bara blir dyrare?

Den senaste tiden har jag lagt märke till något, som jag gärna vill delge mina läsare. Jag vill bara konstatera fakta och alltså inte uttrycka besvikelse och frustration.

Vad jag lagt märke till är att annars så skrivkunniga och talföra företrädare för de politiska partierna i Vännäs inte längre bryr sig om mina "påhopp" – ja en av dem har faktiskt kallat mina inlägg för just påhopp om än med ordet försett med citationstecken.

Naturligtvis har jag undrat litet vad det kan bero på. Ibland tänker jag då att det bara beror på att de inte ser minsta anledning att bry sig om vad jag skriver. Hade jag väldigt få läsare, skulle jag förstås tro att inga andra heller gör det. Nu har jag faktisk många läsare och inbillar mig att även de skulle vara intresserade av att få läsa kommentarer eller eller inlägg i samma ämnen från de "påhoppade".

Mer och mer övertygad blir jag i stället om att det jag ser bara är ett bevis på att även lokalpolitiker ibland finner det bättre att negligera besvärliga frågor från väljarna än att försöka besvara dem.

En av politikerna, en "stor" man inom sitt parti har f.ö. nu för andra gången lovat att återkomma i ett särskilt blogginlägg eller åtminstone i en kommentar utan att göra det.

Mitt förtroende för honom som politiker är nu för alltid förbrukat.

En del har låtit mig förstå, att de på grund av sin höga arbetsbelastning vare sig har tid att läsa eller kommentera blogginlägg. Mitt råd till dem är att inte längre vara med bland VK-bloggarna.

Så länge som så många läser mina inlägg, som av åtminstone en vännäspolitiker uppfattas som påhopp, kommer jag att fortsätta med dem.