Lale Andersen

I mitt förra blogginlägg nämnde jag Lale Andersen som en slags motsvarighet till vår Ulla Billquist utan att veta någonting om henne. Nu har jag tagit reda på litet om henne.

Hennes mest kända sång torde vara just denna, Lili Marleen alltså. Texten till sången skrevs av den tyske poeten Hans Leip.1938 tonsattes den av Norbert Schultze. På Wikipedia hittade jag den här historien om hur den blev så allmänt känd som den blev:

Sedan Tyskland hade ockuperat Jugoslavien försommaren 1941 och började de sända närradio från Belgrad. En löjtnant som var placerad där köpte under en permission i Wien en bunt skivor och bland dessa fanns den dittills okända sången som endast sålts i cirka 700 exemplar.

Sändningarna kunde höras av tyska och allierade trupper runt hela östra Medelhavet och Lili Marleen blev så omtyckt att den efter en tid sändes varje kväll som avsignatur klockan 21:55.

På så vis fick sången stort genomslag på båda sidor under kriget. Sången ogillades av tyske propagandaminister Joseph Goebbels som först förbjöd den, för att senare beordra Lale Andersen att spela in en något annorlunda version (juni 1942) för tyskt hemmabruk.

När jag lyssnar på den och ser videoklippen inser jag vilken lättrörd person jag. Det är nästan plågsamt för mig att lyssna och titta och sedan i mitt inre påminnas om allt dödande som 1:a världskriget innebar. Jag tänker då på dödandet alldeles oberoende av nationalitet.

Av vad jag kunnat utröna var Lale Andersen antinazist och det var förstås därför som Goebbels inte gillade sången.