Dödsskjutningen i Afganistan

I går hade min fru Peggy ett långt samtal med sin son hemma i Michigan om händelsen med den unge soldaten som dödade 16 civila häromdagen.

Sonen Mike har tjänstgjort i två omgångar i Irak om vardera ca 1 år och betraktas nu trots sin ungdom som veteran. Mot den erfarenhetsbakgrunden är det mycket intressant att höra vad han tycker om det som hänt.

Mike var mycket upprörd och djupt engagerad i händelsen. Peggy fick intrycket att han nog var mest kritisk mot soldatens "battle buddies", d.v.s. hans närmaste soldatkolleger. Alla har  nämligen noggrant fått det inpräntat under sin utbildning, att de ständigt måste vara observanta på sina kompisar.

Varje tecken hos dem i ord eller handling som kan ge misstanke om att någon inte längre ser ut att kunna hantera den psykiska press som de i sin soldatroll utsätts för, skall nämligen rapporteras.

Mike menade att kompisarna absolut i tid borde ha upptäckt att allt inte stod rätt till med deras kompis. Mike menar att "he couldn’t have gone crazy overnight". Man behöver nog inte vara psykiatriker för att hålla med Mike i det konstaterandet.