Även om jag som f.d. kommunanställd i Vännäs kommun kan uppfattas som "part i målet", vill jag härmed utdela rosor till kommunens personal.

Mina uppdrag som gode man och förvaltare gör att jag då och då behöver kontakta personal i olika delar av den kommunala förvaltningen. I dessa kontakter har jag hittills alltid fått ett vänligt och professionellt bemötande. Det har gällt även de gånger då jag förmodligen varit ganska besvärlig genom att ställa knepiga frågor.

Häromdagen, när jag nästan bad om ursäkt för att jag än en gång ställde frågor och ifrågasatte bristen på en fungerande rutin i visst sammanhang, fick jag svar med följande innebörd av den chef som jag då hade ringt upp:

– Vi är inte alls besvärade av dina frågor. Vi är ju till för allmänheten och lyssnar på synpunkter från den, bedömer dem och förändrar våra rutiner, om vi finner synpunkterna riktiga.

Jag vill inte tro att det fina bemötande jag får bara beror på att jag fortfarande ses som en kollega och inte som en helt vanlig person från den s.k. allmänheten. Jag får f.ö. lika fint bemötande även från personer som anställts i kommunen efter det att jag gick i pension.

Då och då försvagas ens tro på expertutlåtanden. Nu är det expertisen inom psykiatrin som måste ifrågasättas, åtminstone den i Norge.

Jag tänker förstås på de båda expertgrupper som kommit till mosatta uppfattningar om Breiviks mentala status. Var han vid sina sinnes fulla bruk när massmorden skedde eller var han det inte?

Visserligen försvarar man det första utlåtandet med att det baserar sig på en utredning som inte gjordes lika utförligt och "professionellt" som den andra. Då måste man ju fråga sig hur mycket expertis den första gruppens utredare besatt, som inte ens visste hur utredningen borde ha gjorts.

För första gången hade vi valt ett fyrstjärnigt hotell. Så här såg det ut på "baksidan".

En gång i tiden var det ett kloster. Frukosten var minst femstjärnig och rummet fyllde väl våra anspråk, även om vi nog bott i minst lika bra trestjärniga hotell.

För eller senare hamnar vi på en kyrkogård (!) under våra resor utomlands. Så blev det också under vår vistelse i Venedig över påsk.

Den här kyrkogården var mycket olik de vi tidigare besökt. Den var enormt stor och upptog i stort sett hela den lilla ön San Michele, som man passerar om man åker ut till Mureno, ön som är mest känd för sin glastillverkning.

Det mest märkliga med den var det sätt som de avlidnas aska förvaras och att varje sådant "fack" var försett med den avlidnes bild. Liknande arrangemang har vi sett på annat håll men inte i sådan dominerade omfattnig som här.

En inte särskilt vacker grav efter en så berömd kompositör.

"Vanliga" gravar fanns också och i en av dem är Igor Stravinsky begravd. Här ligger han trots att han ju är född i Ryssland och sedan varit verksam i Frankrike och USA. Anledning till att han ligger just här är att en berömd balett (Ballets Russes) så ofta använde sig av hans musik. Detta berättade en australiensk musiklärare och kompositör för oss, som liksom vi fotograferade graven trots att fotoförbud förelåg. Balettens koppling till Venedig uppfattade vi dessvärre inte.

Att besöka berömda kyrkor under våra resor har nästan blivit något självklart. Häromdagen blev det ett besök i Venedigs största och mest kända kyrka, Markuskyrkan.

De stora kyrkor vi hittills besökt har i många avseenden liknat varandra väldigt mycket om än inte externt. Markuskyrkan skiljer sig på ett avgörande sätt från vad vi hittills sett i kyrkväg, när det det gäller den inre utsmyckningen.

I ställer för målade motiv på väggar och i tak, så har motiven skapats av miljoner av mosaikbitar, där ingen av bitarna såg ut att vara större än ca 10 mm i kvadrat. Motiven kring de olika antréerna består också av mosaik.

Totalt sett är en yta på hela 4000 kvadratmeter täckt av mosaik, en helt obegriplig uppgift.

Min mor sa det och en av mina kommentatorer har också gjort det, nämligen att jag skulle vara "vettasjuk". Så är det nog.

Nu vill jag veta hur det kommer sig att vattnet i de många kanalerna i Venedig tycks rinna åt något håll. Venedig omges av hav och genomkorsas av kanaler i olika riktningar. Havsnivån torde väl vara lika hög på ömse sidor av Venedig, men hur kommer det sig då att vattnet är strömt?

Videosnutten visar att vattnet utanför vårt hotellfönster inte är stillastående. Detsamma har jag sett gäller för andra kanaler.

 Under färd med Venedigs "vattenbussar" (Vaparettos) kan det det av och till gunga en aning. Därför vill man gärna hålla i sig i något med ena handen.

Bussarna är ofta fyllda även längs mittgången och trängseln kan vara stor. Det är inte alltid man når något att stödja sig på.

I går kväll var det särskilt packat just på den Vaparetto som vi åkte hem med från Vivaldikonserte. I trängseln och bland alla händer och armar så jag ett böjt handtag och tog tag i det eftersom jag trodde att det verkligen var något att stödja sig på. Direkt insåg jag mitt misstag.

Det jag hade tagit tag i var nämligen en promenadkäpp! En äldre dam, säkert en bra bit över 80, lyfter glatt sin käpp mot mig och av ansiktsuttrycket förstod jag att hon skämtsamt erbjöd sig att låna ut den till mig.

Peggy uppfattade inte det hela, så jag fann anledning att på engelska förklara mitt misstag och det fick både henne och ett antal andra att skratta gott.

Att ha "Uncle John’s Bathroom reader" tillgänglig i "hemlighuset" innebär inte bara ett sätt att fördriva tiden. I den hittar jag då också intressant ny kunskap.

Tecknet "&" har en ganska intressant bakgrund, åtminstone utifrån mitt sätt att bedöma vad som är intressant här i världen. Det må så vara meningslöst vetande, men intressant är det ändå.

Enligt den här upplagan av boken, som är den tionde i en lång serie av "bathroom readers" i USA, är "&" den äldsta kända symbolen som representerar ett helt ord – "och" alltså som alla vet.

Ursprungligen var den ett av de 5 000 tecknen i världens första förkortningssystem, sammanställt av Marcus Tiro i Rom 63 år före Kristi födelse.

Det lärde jag mig (och vill gärna tror att det är sant) i det lilla rum i vårt hus som vi ibland kallar "the library", även om utbudet av litteratur där är ytterst begränsat.

Jag lärde mig också ett nytt engelskt ord, nämligen "ampersand", som tydligen är så pass ovanligt att min engelsktalande fru visserligen kände igen ordet men inte kunde komma ihåg vad det står för.

Forskarvärlden vet jag inget om. Ändå tillåter jag mig att ha synpunkter på den.

Inte så sällan presenteras forskningsresultat av alla de slag av våra media. Under åren har jag intagit en personlig attityd till forskningsrapporter.

Jag tänker nämligen på att det i väldigt många fall inom kort kommer en ny rapport, där minst lika kvalificerade forskare kommit fram till ett motsatt resultat.

Dagens forskarbesked om cancerrisken som partiklar som dubbade vinterdäck river upp och som leder till ett antal dödsfall, torde väl snart följas av ett annat som räknat ut hur många dödsfall vi skulle få av att folk kör odubbat.

Aftonbladet listar i dagens ledare ett antal löften och besked som politikerna har gett oss, som skulle kunna ses som slögner och dag rent av kallas aprilskämt.

HÄR finns ledare.