Bland alla missöden vi haft med själva huset har vi hunnit med massor av saker ändå.

Se bara här på alla noteringar som Peggy gjort på kalendern! Notera även att veckorna här börjar med en söndag och med en måndag som vi är vara med hemma i Sverige.

Vi kom hit den 12 maj och redan den 13 bar det av till några vänner för en musikafton med s.k. potluck ("knytkalas").

Mycket är stort i Amerika och mycket här sägs vara störst i världen – och är det väl också. Kanske är statsskulden ett exempel på USA:s "storhet", förresten..

Under musikkvällen i går försåg värden mig med en hög intressanta tidningar, bl.a. Popular Science.

I en av tidningarna fann jag en mycket intressant artikel om forskningen och försöken att hitta en mekanisk pump som skulle kunna ersätta vårt hjärta. Men om det tänker jag inte berätta här.

I artikeln nämndes bl.a. "Texas Medical Center", som för mig låter som något riktigt "stort". Det beskrivs som en stad inne i staden (Houston) med bl.a. eget postnummer. Det har inom sitt område 13 sjukhus och 21 skolor utspridda på en yta som är större än Central park i New York, d.v.s. större än 3,14 kvadratkilometer! 100 000 personer arbetar eller studerar där varje dag.

NUS i Umeå har visserligen också ett eget postnummer men kommer i övrigt långt efter detta medicinska center i andra avsenden.

I går efter Memorial Day-paraden och diverse tal från politiker och andra kom vi att tala med en av de närvarande veteranerna.

Han heter Marshall Doak och 92 år gammal. Han deltog i andra världskriget i amerikanska marinen. Där tjänstgjorde han som chefsapotekare men hade samtidigt uppgifter som en slags kirurg och gjorde t.o.m. amputationer.

Han var mycket tydligt glad över att få berätta om sina år i marinen under kriget. Inte ens hans tre söner har visat något intresse av detta, beklagade han.

Med skärpa och mängder av glasklara minnesbilder fick vihöra ett antal berättelser från kriget. Där fanns inte minsta spår av demens, kunde jag konstatera. Jag har nämligen en viss förmåga att känns igen sådana symtom hos andra, men inte hos mig själv.

Han nämnde bl.a. för oss att man idag i USA inte vill höra mer än den ärofulla historieboksbeskrivningen av USA:s krig. Andra veteraner gillade där inte så, eftersom han också vill berätta om de mindre ärofulla delarna av kriget.

På videon berättar han om en middag, där värdinnan bl.a. ville veta var han befann sig under Pearl Harboranfallet. Det han berättade då, d.v.s. sanningen, ledde till att värdinnan körde ut honom.

Hans obekväma uppgift var att hans förband visste om vad som väntade Pearl Harbor redan den 5 december 1941, d.v.s. redan två dager i förväg. Anfallet skedde den 7 december. Uppgiften togs inte på allvar och katastrofen fick ske.

Den sanningen, som han f.ö. har dokumenterad, passade inte det patriotiska middagssällskapet.

Peggy beskriver bra i sin blogg, vad Memorial Weekend är.

Bilden visar hur en smart äldre dam några hus från vårt försöker tjäna en slant inför helgen för att dryga ut sin pension.

Ta en bunt ved och betala i burken på bordet!

… att man befinner sig så långt hemifrån.

Tack vare internet med dess sociala medier och förstås VK-bloggen, glömmer jag stundom att jag befinner mig så långt hemifrån.

Kanske borde jag inte följa vad som händer i umeåtrakten utan i stället koppla av helt. Nu kan jag inte det utan trivs med den möjlighet jag har att följa vad som händer på hemmafronten.

Mitt återkommande bloggande om Swedbanks rutiner, som i vissa fall gjort det omöjligt för gode män att komma sina huvudmäns konto för kontantuttag, har nu lett till ändrade rutiner.

Jag tar åt mig en del av "äran" av detta, men inser samtidigt att andra krafter säkert också har verkat för att få Swedbank att ändra rutinerna.

Så här ser beskedet från Swedbank ut:

Den här helgen är Memorial weekend. I vår grannstad firas detta på fredag med stort festtåg med massor av musik och annat trevligt.

I kväll är det gratis underhållning av St Josephs High School Concert Band på utescen med utsikt över Lake Michigan.

Nu åker vi dit medan ni svenskar, de flesta av er i alla fall, sover så sött.Klockan är 18:30 och ute skiner solen och ger en värme på 28 grader.

Här kommer det avslutande kapitlet vad gäller historien om vår avloppsstopp.

Till sist kom bilen som skulle tömma septiktanken. Men när han tittade ner i tanken och sa att allt var OK där, sjönk våra mungipor direkt. Den såg full ut, men nivån var ändå helt normal.

Han hävdade bestämt att det fortfgarande var tätt i röret mellan huset och tanken. Vi berättade då att vår "rörmokare" lika bestämt hade sagt att det var helt öppet nu men att tanken måste tömmas. Vi kunde direkt på hans min se hur han värderade den "rörmokarens" kompetens!!

Han insåg vår förtvivlan men kunde också meddela, att hans kollega befann sig i närheten och att han i sin bil också hade en "rotborrare". Efter en kort stund var han där, och inom fem minuter var avloppet öppnat.

Att göra detta ingrepp inifrån källaren, var rent vansinne fick vi veta. OM tanken hade varit överfull skulle eventuellt en stor mängd av dess innehåll ha hamnat på källaregolvet. Ingreppet skall i stället göras från tanken och in mot mot huset.

Lurade, jo…

Den första intygade att allt var ok och tog 140 dollar för sitt jobb. Avloppet fixades i stället av en grupp på fyra män, en stor tankbil och en mindre servicebil. För det betalade vi 120 dollar. "Rörmokaren" kunde inte göra mer, när vi för tredje gången ringde honom. Tanken måste vara full var det besked han i stället gav.

Hur som helst känns som om de 260 dollarna var väl använda pengar, nu när både kan duscha och på vanligt sätt använda toaletten för det den är avsedd för.

Äntligen börjar semestern. Inga fel problem vill vi ha nu.

Jag glömde lägga till bilden av vår följebil under vår tvåtimmar cykeltur. Här är den.

Många cyklar gjorde vi som synes slut på!

Efter två timmars cykeltur i plus 29 grader saknar vi verkligen duschmöjligheter.

Slamtömmaren skall komma "efter klockan ett", men ovisst hur länge efter ett. Klockan är 20 över nu.