Onda makter i dubbelt avseende motarbetar mig nu.

I dag talade allt för sovmorgon. Barnbarnet sov djupt, liksom jag själv gjorde. Men så väcks jag av en numera så välbekant känsla av ett njurstensanfall under vardande. Allt var över inom en halvtimme, även lusten och förmågan att somna om igen.

Det positiva i det hela är att jag nu kan glädja mig åt en smärtfri tillvaro och ett stimulerande umgänge med sonsonen, f.ö. sista dagen för den här gången.

Inga fler anfall i Åketsberga hoppas jag nu och helst inga fler i Brån heller. Väl hemma förlitar jag mig på snar hjälp från NUS.

…och även stora karl’n.

Jag kommer just in att ha varit ute och flugit F/A-18 Hornet med sonsonen vid spakarana. Nu avr det förstås bara en superlätt radiostyrd leksk, men kul var det ändå – även för farfar alltså,

En sådan skillnad 65 mil ändå gör i detta vårt avlånga land! Jag har inte helt utan förvåning noterat ett par saker under mina och min sonsons promenader i grannskapet.
På ett par ställen har jag sett krusbärsbuskar med stora bär, som faktiskt såg riktigt mogna ut. Jag vågade dock inte ta ett för att smaka. Ett av skälen till det var förstås att jag nu bör vara ett gott föredöme för min sonson. Så fanns det förstås ett annat också. Buskarna växte ju inte vilt utan stod på villatomter gränsande till vårt promenadstråk.

På ett annat ställe låg en stor gren från ett körsbärsträd tvärs över stigen. Grenen var full med mogna körsbär och av dem lät vi oss väl smaka.

För att då inte tala om alla prunkande trädgårdar fulla av blomster, som jag knappt ens sett förut. Ändå har man inte haft det särskilt varmt här under våren men dock förstås snöfritt en längre tid än vanligt. Som sagt, 65 mil söderut från Brån betyder mycket för växtligheten.

Vad gör man i ett främmande kök när man tömmer diskmaskinen och inte vet den rätta platsen för en del av det diskade?

Skall man stoppa in allt i skåp som man själv tycker att de borde vara i eller skall man lämna en del i en hög på köksbänken? Som alla förstår är detta ett allt annat överskuggande problem för mig just nu.

Att vara barnvakt för mitt fina barnbarn Alvin (8) är dessbättre inget problem utan tvärtom bara trevligt.

Vid fler än ett tillfälle har jag svårt att hänga med, när jag är i en grupp med pratglada vänner i USA. Då känner jag mig förstås tämligen dum.

Dessutom är min hörsel nedsatt och det har en avgörande betydelse när det gäller att uppfatta vad som sägs och då särskilt om det görs på annat språk än mitt modersmål.

En gång frågade jag vad det amerikanska ordet för dövstum är och fick direkt det för mig mycket överraskande svaret "deaf and dumb". Naturligtvis ställde jag då frågan om man inte genom att säga så visar ringaktning för en handikappad människa och dessutom ger uttryck för fördomen att den som inte talar måste vara dum.

Till min stora överraskning var detta en tolkning som man inte hade tänkt på men "tvangs" förstås hålla med mig.

I brittisk engelska används tydligen även "deaf and dumb" men också "a deaf mute", som ju låter bättre.

Även om jag den gången upplevde mig själv som något åt dövstumhållet, var de närvarande vänliga nog att säga att jag varken var döv eller dum. Tills vidare väljer jag att tro på dem.