Kejsarens nya kläder

Colin Dunne – Out of time – om dansen i detta korta reklamklipp finns inget illa att säga, men däremot om föreställningen i sin helhet.

Alla måste vi inse våra begränsningar, vad det gäller att förstå allt det fina här i världen. I går kväll blev den insikten verkligen uppenbar för mig.

Vi var nämligen på Norrlandsoperan och bevittnade en föreställning med den i dankretsar så hyllade och världesberämde steppdansaren Colin Dunne. I programbladet anges han vara en av världens skickligaste i sitt gebit. Läser man mer om honom, inser man också att det därom inte råder någon som helst tvekan.

Barnet i Kejsarens nya kläder kände sig säkert inte dum över att inte uppleva samma sak som de vuxna omkring det gjorde. Jag kände mig däremot mycket dum och "obildad" som inte liksom huvuddelen av publiken kunde applådera, stampa i golvet och på annat sätt visa min uppskattning av det som visades på scenen.

Jag gick dit för att under en timme få se stepdans av en av världens skickligaste dansare. Besviken fick jag dock gå därifrån.

Trots den stora scenen i Black Box, utfördes dansen till största delen i främre delen av scenen. Där vi satt, mitt i lokalen, kunde vi därför inte se hans fötter. Det vill man ju kunna under en stepdansföreställning. Jag vågar påstå att just det var tämligen oprofessionellt av den store mästaren.

Två gånger under timmen lämnade Dunne scenen, för att i halvmörker, men dock fullt synligt för publiken, byta skjorta. Sittande på scenen med ryggen mot publiken ägnade han flera minuter åt att ta på sig sina dansskor! Stående på scenen, vänd mot publiken, tog han av sig diverse "ljudutrustning". Vid ett tillfälle sprang han tre varv runt scenen, visserligen smidigt och lätt, men vad hade det med stepdans att göra, frågar jag mig.

Gamla dansscener projicerades på några mystiska lådor som hela tiden fanns centralt placerade på scenen. En stor del av tiden när så skedde, stod Dunne bara och tittade på eller passade på att byta skjorta.

Jag kände mig alltså som barnet i Kejsarens nya kläder. Lokalen var fullsatt och jag tillåter mig faktiskt att undra om där inte fanns fler som kände på samma sätt – men som ändå kände sig tvungna att applådera kraftfullt. Han är ju ändå en av världens skickligaste, och då måste väl allt han gör ändå vara bland världens bästa!