Ett skolminne

Det är märkligt hur tidiga minnen från ens barndom väcks till liv och blir så lätt att återuppleva.

Jodå, jag vet att det ibland är ett tecken på åldrande, när fjärrminnet är så mycket bättre än närminnet.  

Jodå, jag vet att det ibland är ett tecken på åldrande, när fjärrminnet är så mycket bättre än närminnet. Hoppsan, den meningen verkar bekant. Jag får skylla det på ett sviktande närminne…

Minnet jag tänker på är från 5:e eller 6:e klass. Jag var en tämligen busig elev. Jag kom från ett arbetarhem och upplevde mig ha en tämligen låg social status i klassen. Förstås hade jag då ingen aning om vad "social status" var, men utifrån mitt vuxenperspektiv nu var det precis så jag kände mig.

Mitt sätt att bli "någon" i klassen var att busa och försöka vara rolig men dessvärre också störande för min lärare Karin Bäckström.

I stället för att på ett eller annat sätt "bestraffa" mig, gav hon mig ett, som jag såg det, mycket förtroendefullt uppdrag. Hon fick sin lön på en postanvisning. Mitt uppdrag var att flera gånger gå till posten och hämta ut den. Detta betydde så otroligt mycket för mig. Själva förtroendet var hundra gånger mer värt än den krona som jag fick för jobbet.

Kanske är detta en efterhandskontruktion, men det förtroende hon gav fick mig att inse att jag i stället för att busa skulle koncentrera mig på att lyssna och lära. Nu försökte jag i stället för att vara den busigaste och "roligaste" eleven bli den duktigaste.

I några ämnen blev jag det också. Jag t.o.m. slog Mats Rhenström, kioskägare Abels son, en gång i en höjdhoppstävling.