I dag ringde supporten från Telia angående mitt mobiltelefonproblem. Bara just känns lovande.

Jag kan alltså fortfarande inte ringa till Sverige på min mobiltelefon. Telia jobbar med frågan och det kan jag förstås inte annat än gilla. Man gör tydligen så gott man kan – och bättre än så här kan man inte för närvarande.

I dag fick jag telefon därifrån. Rådet jag fick var att börja mitt nummer met ett plus och inte med 011, som man normalt börjar sitt nummer med, när man ringer från USA till Sverige.

Inte heller det fungerade och Telias "mobiltekniska" enhet fortsätter nu att undersöka saken. "Problemet ligger kanske i någon av de inblandade servrarna", är nu det senaste beskedet jag fått från Telia.

Jag gillar att notera saker som skiljer sig åt mellan USA och Sverige. När jag bloggar om dem, betyder det inte alltid att jag vill framhålla att Sverige alltid är bättre.

Häromdagen ringde en kvinna på i vårt hus. Hon såg ut att komma från någon myndighet och var försedd med måttband och skrivplatta. Vi bjöd henne komma in, men hon föredrog att ställa sin frågor vid dörren.

Hon visade sig komma från "länsstyrelsens fastighetsskatteavdelning". De frågor hon ställde var av ungefär samma slag som de frågor som måste besvara för att våra fastigheter ska bli rätt beskattade, eller beläggas med rätt fastighetsavgift som det visst heter numera.

Det märkliga är att sådana här besök vid varje fastighet bara sker vart femte år och detta var första gången som vi var hemma. Hur hon kunnat få sina frågor besvarade tidigare gånger, kan man förstås undra.

Det enda hon kunde göra de gångerna gjorde hon även denna gång, d.v.s. med sitt måttband mäta längd och bredd på huset.

Jag saknar förmåga att avgöra, om detta sätt att få fam rätt underlag för fastighetsbeskttning är bättre eller sämre än det sätt som våra myndigheter tillämpar. Överraskande och oväntat var i vart fall hennes besök.

Vår hyrbil i år är en törstig Chevrolet Cruze. Avis vid O’Hare hade "slut på" Ford Focus, som vi helst hade velat ha.

Hyrbilen drar besvärande mycket bensin. Det har fått mig att fundera litet varför den gör det. Jag har inte kunnat kolla, vilken motor bilen har, eftersom Avis hyrbilar aldrig låter instruktionsbok följa med. Det känns dock som om motorn ger minst det antal hästkrafter som vår Mazda ger.

Tre andra omständigheter förklarar nog det mesta av bensinåtgången. Vi har kört mycket och bortåt 90 % av alla mil har varit på motorväg med 70 miles i timmen (ca 112 km/tim) som tillåten hastighet. Att där köra långsammare känns nästan "omöjligt".

Den automatiska växellådan, som jag fortarande inte är helt van vid, bidrar nog också till den höga bensinförbrukningen. Min ovana vid den medför ibland något oönskade maxaccelerationer. Kul i och för sig, men extra bensin torde det också kräva.

Vi har varit här i 12 dagar nu och efter ytterligare några få miles måste vi tanka för tredje gången.

Som tur är kostar bensinen nu bara ca 6,40 kronor per liter. När våra USA-vänner hör vad vi får betala för bensinen i Sverige, undrar de om detta får oss att köra mindre! Jag tror att mitt nekande svar gälle för de flesta av oss svenskar.

Barnsligt förtjust är jag, när det gäller att ta del av och föreviga för mig ovanliga händelser. Här visar jag en sådan.

Som jag tidigare berättat här, hade vi beställning nedtagning av fyra träd på tomten. Det största var en ful tall, vars toppbit ses fall på videon.

I år liksom tidigare år kunde jag mäkta imponerad följa arbetet med videokameran i beredskap. Tyvärr har vi i år ett så långsam internetuppkoppling, att det gör det svårt att ladda upp filmer. Videon som jag visar här, tog 72 minuter attt ladda upp.

Så är vi hemma i huset igen efter att sett den tämligen omskrivna filmen Den store Gatsby.

Tyvärr var det ingen "höjdare" enligt min mening. Den uppfattning har antagligen en hel del att göra med svårigheten för mig att uppfatta dialogen. Ljudet var lågt, språker var förstås engelska och hörapparaten låg kvaglömd hemma.

Litet småtrevligt är det fortfarande att min "unga" fru nu också går in på en pensionärsbiljett. 60+ gäller här, om man skall komma in som senior.

Läser i VK om ett olagligt innehav av en "revolverpistol". Vad sjutton menas med "revolverpistol""

Här i USA skiljer vi på revolver och pistol – väl också i Sverige, tror jag.

De flesta torde se att detta är en björk. Vad hålen är torde dock inte vara känt för alla.

På vår tomt finns det tre björkar. En av dessa har dött och de två andra är döende. En jättestor tall har fått oss att beställa hjälp med att ta bort den. Vi har inte råd att anlita vår granne i Brån för jobbet. Annars skulle vi förstås ha gjort det. Han har visat sig besitta erforderlig kompetens

"Trädborttagningsgubbarna" har just varit här för en bedömning och för att lämna offert på jobbet. Vi har anlitat dem två gånger tidigare och vi vet därför hur professionella de är.

Genast pekade de på hålen som syns på bilden och kunde berätta att trädet var angripet av en sorts insekt, som utan nåder skall komma att döda trädet. Det som ser ut som en salva från ett finkalibrigt helautomatiskt vapen är alltså insekternas ingångshål.

Om några dagar är alltså det näst svenskaste här på Hampton Dr borta. Vi stannar dock än några veckor. Svensk musik kommer dock att ljuda i huset och nu även gitarrmusik eftersom Peggy skall köpa en begagnad gitarr.

600 dollar kommer det att kosta att bli av med träden, men då är de nertagna och även bortfraktade. Stubbarna är bortfrästa på ett snyggt sätt.

Folk kör fortfarande omkring här i fina bilar och har sina kundvagnar proppfullt lastade med inte bara nyttigheter. Små tecken på det ekonomiska läget har vi dock kunnat skönja.

Om det verkligen ÄR tecken åpå en ansträngd ekonomi eller bara ett normalt tecken i tiden, vet jag förstås inte. Det mesta har ju en tendens att bli allt dyrare och dyrare med åren.

Redan under vår första bilresa från Chicago och hit till Riverside, noterade vi en sak. Under den resan passerar man fyra vägtullar. Tänk förresten vad skönt det är att i Sverige i stället betala skatt och slippa vägtullar!

För 4-5 år sedan krävdes 60 cent vid varje sådan vägtull. I fjol kostade det 80 cent och i år hela en dollar och 50 cent! Alltså nästan 100 % dyrare!

Vår lokaltidning kostade i fjol 75 cent och i år 1 dollar. En höjning med mer än 30 %, om jag nu inte räknar fel.

Apropå pengar – det finns numera endollarmynt, men dem ser man nästan aldrig. De konservativa amerikanarna kan inte släppa sina endollarsedlar, verkar det som. Inte heller lyckas man komma bort från 1-centsmynten, trots att dessa kostar mer att tillverka än vad de sedan är värda.

Betydligt fridsammre än krigsskådespel hade det nog varit att stanna hemma och beundra liljekonvaljerna som ovanligt sent nu blommar i utkanten av vår tomt.

Inte svårt att förstå att den här flaggkantade  vägen leder till stället som vill visa saker "så att vi inte glömmer" all de hemska krig som USA deltagit i.