Jag borde nästan skämmas för den här bilden och det jag gjorde när Peggy tog den.

Trots att jag är så totalt emot krig av alla slag, hur motiverade många än kan tycka att de är ibland, är jag väldigt barnsligt intresserad av äkta minnen från krig.

I går besökte vi någonting som kallas "Lest we forget", någonting som årligen finns här här på "The Veteran’s Day". Där visas inte bara krigsmateriel upp. Man t.o.m. leker krig där och spelar då upp en strid mellan tyskar och amerikaner från andra världskriget. Den missade vi och kom när man hade börja riva allt. Tur kanske för en av oss, som inte gillar när det smäller!

Vi hade ett ganska långt samtal med en uniformerad man, en från "laget" med "the bad guys". Att han stred på den sidan, berodde bl.a. på att hans mor härstammade från Tyskland och på att han faktiskt hade läst tyska på universitetet i tre år. Det hela blev litet mera realistiskt eftersom han därmed kunde ropa ut sina order till  soldaterna på tyska.

Han pekade sedan ut en svensk bland "tyskarna", med smeknamnet "the big Bear". Vi pratade med honom en stund också och han var väldigt intresserad av Sverige trots att han bara var tredje generationens svensk.

Väl inne i helikoptern, som använts i Wietnamkriget, tog jag tag i kulsprutan och låtsade skjuta vilt omkring mig. Men när så "piloten" sa: "I thought that Sweden was a piece loving country", fick jag verkligen anledning av skämmas litet. Inte minst därför att jag ju själv också är det, "a piece lover, I mean"…

("Lest" är ett gammalt engelskt ord, som här betyder ungefär "så att inte")

Av min fru, amerikanskan, har jag lärt mig att Michiganvädret  kan skifta snabbt.

Häromdagen fick verkligen detta bekräftat. Tidigt på morgonen var det strax under 0 C (32 F). På biltaket fanns en antydan till frost.

Dagarna därefter har alla haft en temperatur på över 20 C.

Området där vi bor är ett fruktodlardistrikt. I fjol frös en stol del av skörden bort. I dagens tidning läser jag att skadorna på den väntade skörden i år är blygsam jämfört med vad de var i fjol.

Mycket kan sägas om olämpligheten att bli gravid som ung tonåring.  I dagens Herald Palladium, vår lokaltidning, finns att läsa hur ett av Michigans skoldistrikts styrelse valt att se på saken.

En skolkatalog är under utarbetande, när det kommer styrelsen till kännedom att foton av två tonårsflickor med magar som visar att de är gravida finns med i katalogen.

De som arbetar med katalogen får då direkt order om att ta bort bilderna. De stackars flickorna blir väldigt ledsna och förstår inte varför så måste ske. "Vi får ju gå kvar i skolan och vi visar dagligen våra magar under skoltid, och varför då inte också i skolkatalogen?, undrar de.

White Cloud Public School’s Superintendent Barry Seabrook, lämnar följande förklaring till varför man inte kan visa bilder av gravida tonårsflickor i skolkatalogen.

"Gör man det skulle man handla tvärtemot vad statens läroplan säger, nämligen att all sexualkundervisning i skolan skall vara baserad på total abstinens".

(Min fria översättning är granskad och godkänd av min engelsktalande fru)

Någon på Telia Soneras kundtjänst fick genom någon slags automatisk bevakning via mitt blogginlägg veta, att jag har problem att ringa från USA.

Av det blev jag mycket imponerad, när jag läste kommentaren därifrån och i den uppmaningen att ta kontakt med dess kundtjänst.

Det gjorde jag direkt i morse för ca 6 timmar sedan. Men inte en knyst har jag hört från dem. Varför så snabb på att erbjuda hjälp och sedan behöva så lång tid för att höra av sig på ett eller annat sätt?

Det är nog dags att sälja mina Teliaktier nu. På Telia kan man ju inte lita, verkar det.

Inte vårt takskägg, men så här ser det ut.

…är inte något som behöver rakas, om nu någon trodde det.

Däremot behöver det målas, när vatten som svämmat över hängrännorna fått färgen att flagna. Det kommer att vara min uppgift i dag att avsluta den påbörjade målningen av takskägget.

Jag önskar tt min stege hade en längd som gjorde att jag kunde ställa den som den på bilden.

I dag var vi på en mässa för äldre. Mycket intressant såg vi och hörde vi där. Jag väljer att återge bara en sak.

En väldigt alert pensionär lät oss från scenen förstå hur värdefulla vi är, när vi blir gamla.  Fritt översatt sa hon ungefär så här:

"Vi har silver i håret, guld i munnen, stenar ("ädelstenar") i njurarna och naturgas i magen." Roligare än så behöver det inte vara  för att jag skall skratta.

Kan någon "där ute" hjälpa mig förstå detta?

Jag har en enkel mobiltelefon, med vilken jag kunde ringa till Sverige med i fjol. Den har ett Telia kontantkort och här får jag kontakt med Telia via AT&T.

I år går det inte att ringa till Sverige. Vilket nummer jag än prövar, så tutar det upptaget och på displayen dyker denna text upp: "Nätet upptaget".

För att t.ex. ringa Vännäs kommun, bra nummer att testa, slår jag:
0114693514000, men kommer alltså inte fram.

SMS:a går förstås inte heller.

De flesta – utom möjligen ungdomarna själva – torde anse det vara ett oskick att ha sina smartphones på och även använda dem för diverse aktiviteter under lektioner på skolan.

Borde inte också de flesta tycka att det är lika olämpligt att våra folkvalda politiker använder dem under sina sammanträden? Av inlägg i lika sociala medier, skrivna just medan sammanträdena pågår visar tydligt att så sker.

Bra för den som inte är närvarande, men som ändå vill följa det som sker, men ändå – är det så lämpligt och hur rimmar det med inställningen till användandet av smarphonerna på lektionerna?

Frågan om det är helt lämpligt med skolavslutningar i kyrkan kommer då och då upp till debatt i Sverige.

I dag läser jag en intressant sak i vår lokaltidning om just detta. Kyrkan och staten har alltid varit skilda åt i USA (rätta mig om jag har fel). Jag tror t.o.m. att detta var en av orsakerna till att så många emigrerade en gång i tiden.

Frågan om det är lämpligt, i ett land som så tydligt vill påstå att kyrkan är skild från staten, att använda kyrkolokaler för skolavslutningar har nu diskuterats i sex veckor under en privat konferens som hållits av USA:s högsta domstol, The Supreme Court.

Man överväger att ta upp en aktuellt ärende för att "reset the line separating church and state".

Good bless America!

I går blev jag påmind om en märklig (jämfört med svenska förhållanden) ordning när det gäller sophämtningen här.

I Sverige är det ett kommunalt ansvar att soptunnor töms och alla hushåll är tvingade att samla sina sopor i en behållare som tillhandahålls av kommunen.

Här har "kommunen" inte ett sådant ansvar. Det är upp till var och en att se till att få sina sopor hämtade och bortkörda. Man bestämmer själv vilket av de många företag som finns i branchen man vill ska hämta ens sopor. Det företag man väljer tillhandahåller därefter en soptunna som är väldigt lik de vi har hemma i Sverige.

Hämtning/tömning av tunnorna görs varje vecka och här sker det på måndagar. I måndags kunde jag notera fyra (4) olika företag som hämtade sopor i vår lilla kvarter!

På detta kan man ha många olika synpunkter. Jag låter var och en som läser detta, själv bedöma det vettiga att ha det på det här sättet.

Vår tunna förresten, dubbelt så stor som den vi har hemma i Brån, var till brädden fylld med trädgårdsavfall. En enda plastpåse med köksavfall pressades ner under locket. Jag vet inte om det är OK att skicka trädgårdsavfall, men smidigt är det utan tvekan.