Minnenas kavalkad

Karin och barnen

Under några dagar har mycket av min tid ägnats åt att skanna gamla diabilder, inte bara våra bilder utan också min syster och svågers.

Det påstås att scener ur ens liv visas upp inför dödsögonblicket. Nu vet jag att ett kanske bättre sätt att bli påmind om vad som varit är att gå igenom gamla bilder. Jag inser också att allt vad jag framgent kommer att uppleva bara kommer att utgöra en bråkdel av vad jag tidigare upplevt i mitt liv.

Att skanna mer än 400 diabilder och sedan  ge dem en enkel ”upppiffning” I Photoshop var inte bara jobbigt rent tekniskt. Framförallt var det känslomässigt arbetssamt. De flesta av bilderna tvang mig för ett ögonblick att tänka tillbaks på just den händelse som de visade. Otroligt lätt kunde jag uppleva mycket av vad jag kände när bilden togs och inte bara just vad den visade utan också annat under den tidsperiod då den togs.

De allra flesta av bilderna hade bara glädje och lycka att påminna om, men där fanns givetvis också bilder av totalt motsatt karaktär. Bilderna av barnen och deras mycket kärleksfulla mor representerade förstås den ena kategorin. Bilder som visade nära och kära som nu inte längre finns i livet fanns förstås även med.

Tillbakablicken på de gångna drygt 40 åren gav mig också anledning att fråga mig hur det hade varit nu, om saker och ting i något avseende hade ändrats. Om jag gjort något annat val i något läge, menar jag. Fanns det något som jag borde ha gjort på annat sätt och därför ångrar nu? Mitt ärliga svar till mig själv är självklart att det fanns mycket i mitt sätt att vara, som jag nu i mogen ålder ångrar. Dessbättre ångrar jag inget mera avgörande beslut, som haft återverkningar på mina närmaste och på mig själv. Kanske fanns det också sådana men som jag nu har förträngt.

För att hitta ett sådant ”beslut” måste jag gå längre tillbaks i tiden, nämligen ända till gymnasietiden, då jag sumpade studentexamen och efterföljande högre studier, men det är en helt annan historia…

Någon tänker kanske redan nu och det med ett leende – så typiskt för gamlingar att se tillbaks på sitt liv. Jag inser att de faktiskt är på det sättet. Det viktigaste jag gjort i mitt liv och är så stolt och lycklig över är min del i tillblivelsen av två fina unga män. Jag vill tro att mina gener bidragit till vad de är i dag. Men utan deras mors kärleksfulla uppfostran och förstås även hennes gener hade de inte blivit vad de är. Jag förblir henne för alltid skyldig en från hjärtat kommet tack för vad hon gav våra barn och även för hennes tålamod med mig.

Skanningen av diabilderna blev möjlig genom den födelsedagspresent en av mina söner gav mig. Snart kommer både han och hans storebror att få en skiva med bilderna. Någon gång i framtiden kommer de med största sannolikhet att titta på bilderna och reagera på samma känslomässiga sätt som jag gjorde när jag gick igenom dem. Nu har de så mycket annat i sina liv att prioritera.