Mitt värsta minne

Av , , 10 kommentarer 14

ZZ

Under några dagar har jag ägnat flera timmar åt att skanna diabilder och även pappersbilder. En av bilderna blev en smärtsam påminnelse om den avgjort värsta händelsen i mitt liv.

Som vanligt befann vi oss i Allek, min förre svärfars födelseplats. För att komma dit måste man köra bil 5-6 mil norrut från Arjeplog och sedan åka båt i ca 30 minuter.

En vacker sommardag åke min svärfar och jag till Arjeplog för att proviantera. Min fru Karin och min svärmor stannade kvar i Allek tillsammans med våra söner Lars och Anders. I Arjeplog nås vi av ett skrämmande telefonbesked, nämligen att sönerna inte kommit tillbaks från en kort promenad till ett murkelställe ett par hundra meter bort från stugan längs en mycket tydlig stig.

Svärfar och jag lämnade omdedelbart allt vi var på väg att utföra i Arjeplog för att så fort som möjligt åka tillbaks till Allek. Utan att ens fråga tog jag på mig uppgiften att köra. Jag minns än i dag hur fjädringen då och då slog igenom, när jag utan tanke på fartgränserna tog ut vad som gick ur svärfars Mazda 323. Jag minns lika tydligt att min gode svärfar, Arvid Kaddik, som normalt var så rädd om sin bil, inte sa ett enda ord som protest över hur jag hanterade bilen.

Väl hemma vid stugan fick vi veta att en helikopterstyrka var på väg från Luleå men också att annan helikopter var på väg från Arjeplog. Vi kom alltså fram före arjeplogshelikoptern.

Jag gav mig direkt ut i det närliggade området för att söka efter barnen. Skulle jag hitta dem drunknade i det någt av de många vattenhålen i området? Hade de mött en björn som gjort slut på dem? Tankarna gick hela tiden i den riktningen medan jag ropade efter dem så högt jag kunde utan att få svar. Jag grät i förtvivlan över att jag kanske för alltid hade förlorat dem. Tårar tränger fram även nu även om detta hände för mer än 40 år sedan.

Helikoptern från Arjeplog var snart framme och började sin så mycket mera effektiva sökning. Ganska snart fann man pojkarna i en helt oväntad riktning från stugan. Dock kunde man inte landa där. I stället kastade man ner en keps med texten ”Vänta här” med förhoppningen att Lars (6?) skulle kunna läsa detta. Helikoptern från Luleå stoppades via radio.

Helikoptern återvände till stugan. Den unge vältränade polismannen och den otränade jag sprang sedan genom skogen och hämtade hem barnen. Jag bar hem Anders på mina axlar, fysiskt helt utpumpad men lyckan över att ha fått tillbaks barnen fick mitt kropp att mentalt helt negligera de signaler som den ”fysiska” delen av min kropp sände.

Återfunna

En kopp kaffe till polisman Svensson. Observera räddningskepsen på Lars huvud!

Trötta och myggstungna men ändå tämligen pigga fick barnen bestämma vilken middag de ville ha. Under middagen berättade Lars att han som den äldre och förståndigare han ju var försökt trösta lillebror genom att bl.a. säga att fjällräddningen snart skulle komma och hitta dem. Just då gick ett program i TV om just fjällräddningens olika resurser. Han berättade också att de hade sovit en stund på en stor sten, eftersom den var så varm och skön.

Med sig hem hade de en konsumkasse med några väl sönderdelade stenmurklor, som ju var ändamålet med deras utflykt.

Händelsen beskrevs i tidningar landet runt – på litet olika sätt visserligen, men ändå! Flera tidningar ringde men kunde ändå inte återge händelsen korrekt. Piteå tidning skickade upp en reporter och kunde därför få med en bild i sitt reportage (se bilden!).

 

Skryt eller viktig information?

Av , , 4 kommentarer 15

Det är inte alltid lätt att avgöra om den som berättar något gör det för att skryta eller bara för att hen vill informera om något.

Jag vill nu bara för den intresserade allmänheten berätta att jag i dag cyklat tur och retur Umeå. Därigenom kan jag till de 25 kilometrarna i går lägga ytterligare 62.

Varför så mycket på två dagar? Jo, jag inser att jag måste passa på nu medan jag är ung. Snart fyller jag nämligehn 72 och då är det väl bara gungstolen som väntar (måste köpa en ganska snart).

Ok, skriver jag detta för att skryta eller gör jag det enbart med ett syfte att informera? De flesta torde nog inte ha några svårigheter att välja :-).

Guillou och jobbskatteavdraget

Av , , 2 kommentarer 9

Häromdagen skrev Jan Guillou i Aftonbladet om vad jobbskatteavdraget har bidragit till. Det skall enligt honom ha bidragit till att göra de fattiga ännu fattigare.

 Här hittar du artikeln: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article17129776.ab

Den är värd att läsa även för dem som tycker att all kritik mot vår regering är orättfärdig. Personligen har jag svårt att tro, att de fakta som Guillou lägger fram inte skulle vara riktiga.

Min undran är förstås, om det ändå inte finns en och annan i alliansregeringen som håller med Guillou i hans slutsatser och det kanske t.o.m. från Moderaterna.

Turist i Sverige

Av , , 3 kommentarer 5

Vi reser en hel del utomlands. På senare tid har jag insett att det finns så mycket intressant att se i Sverige. Det krävdes en amerikanska i huset för att till sist inse det.

Vår snabbresa till Kiruna, som faktiskt var en födelsedagspresent från min kära hustru, förde oss till platser som jag bara hade läst om och hört talas om. Nu blev det verklighet. 155 mil fick vår trogna – och nyreparerade Mazda – frakta oss.

I Jokkmokk hade jag aldrig varit och blev överraskad över hur pass stor den orten är. Kiruna var en ny erfarenhet för mig. Vi blev båda överraskade av att nästan allt var stängt en lördag kväll. Bussresan djupt ner i järngruvan och den information vi fick där var en upplevelse. Från den fraktas pellets till Narvik för ett värde av 27 miljoner varje dag året runt! Bilturen fram och tillbaks till Abisko med den naturupplevelse den gav var det också. Okunnig som jag är blev jag överraskad över att det var där den berömda lapporten är (toppbilden). Ishotellet i Jukkasjärvi, som faktiskt även hade en mindre sommardel att visa upp, var imponerande.

Båda gillar vi långa bilresor. De blir tämligen behagliga eftersom vi löser av varandra vid ratten var annan timme.

En och annan strövren (strören?) såg vi. Utöver det såg vi bara en liten räv, som gick ut på vägen men när den såg oss gick den tillbaks till skogen.

Arbetarskydd anno dazumal

Av , , Bli först att kommentera 5

Dynamit 

När kraftverket i Porjus byggdes fanns en mycket tveksam regel i arbetsgivarens avtal med bergsprängarna. Vad den hade för syfte är inte helt lätt att förstå.

Enligt guiden var sprängarna tvungna att från sin låga timpenning på mindre än en krona själva stå för stubintråden. Detta blev förstås ett incitatment för dem att snåla på stubintråden. Ju modigare eller mest dumdristig man var desto kortare stubintråd använde man förstås till sina laddningar.

Arbetsgivaren, staten, sparade därmed kostnader för stubintråd samtidigt som arbetsuppehållet efter ropet ”Eld i berget” blev kortare. Kunde detta verkligen vara skälen till att stubintråd inte tillhandahölls av arbetsgivaren? Sett utifrån dagens arbetarskyddslagstiftning var denna olycksdrivande regel förstås helt vansinnig.

Men orsakade den så många sprängningsolyckor, som man skulle kunna vänta sig? På en fråga till guiden blev svaret att ”bara” sju olycksfall med dödlig utgång inträffade under byggnadstiden. Om dessa var en följd av sprängningar eller av annat, visste dock inte guiden. Säkerligen fanns många fler farliga arbeten än sprängning under byggnadstiden.

 

Humvee som limosin?

Av , , Bli först att kommentera 2

Humvee

Vid vårt besök häromdagen i Jokkmokk pågick där en slags bilutställning, inledningen till den i vart fall. Där såg vi denna märkliga skapelse.

Det är en förlängd Humvee. (High Mobility Multipurpose Wheeled Vehicle (HMMWV eller Humvee) är en militär fyrhjulsdriven terrängbil). Det finns minst 17 olika varianter av HMMWV i tjänst i USA:s militär. De används till last- och personaltransporter, plattformar för vapensystem, som ambulanser, robotavfyrningsfordon med mera. Beroende på modell har fordonet ett säte fram och ett bak, eller två säten fram och två bak.

Den här 8,5 långa limosinvarianten finns däremot inte hos USA:s militär. Den är köpt i Las Vegas och efter mycket möda kunde man få den registrerad och godkänd i Sverige. Man hade dock valt att transportera den till Jokkmokk på en trailer. I fjol vann den första pris på utställningen i Jokkmokk. Hur det gick i år, vet jag inte.

Sällskapsdjur?

Av , , Bli först att kommentera 1

Svarten

Minihamster torde inte räknas till kategorin sällskapsdjur. Dock är två små djur av den sorten mitt enda sällskap på dagarna nu när Peggy jobbar.

Problemet är bara att de väljer att vara aktiva under natten och sova på dagen. Den enda kontakt vi har med varandra är när jag ger dem färskt vatten på morgonen samt fyller på deras matskål.

Det förvånar mig storligen hur ”sociala” de är. Så fort de hör ljud från mig kommer de ut ur sitt gömsle och visar tydligt att de är hungriga. De tittar storögt på mig och hälsar artigt genom att nosa på mina fingrar.

Bordsskicket är dock inte det bästa. De väljer nämligen att kliva ner i matskålen och sitter sedan där och äter. Där ryms bara en av dem. Den andra väntar tyst och snällt på att det skall bli hens tur. Andra djur skulle nog ha kämpat för att komma först, antar jag.

Porjus

Av , , Bli först att kommentera 5

Porjus

Så här såg de förmodligen ut de mänskliga ”packåsnorna”

På väg hem från Kiruna – och även på väg dit för den delen – passarade vi Porjus. Vi kom precis när en guidad tur skulle börja.

När man bestämde sig för att bygga ett kraftverk i Porjus bodde där bara en familj med sju personer. Ett stort antal arbetare behövdes. Rekryteringen var förmodligen inte den lättaste även om brist på arbete ute i landet säkert underlättade.

Byggandet av kraftstationen och transporten av materiel till bygget blev en strapatsfylld tid för arbetarna. Arbetena startade 1910 utan att det fanns varken väg eller järnväg till Porjus. Istället fick allt man behövde – materiel och förnödenheter – bäras de fem milen från Gällivare. Mansbördorna varierade mellan 45 och 50 kg, men eftersom betalning skedde efter vikt var laster uppemot 70 kg inte ovanliga. Lasten bars över myrmark på dåligt spångade leder. Fem ton förnödenheter fraktades till Porjus på det här sättet de första månaderna. Under tiden pågick arbetet med att dra järnvägsräls från Gällivare till Porjus.

Under vintertid lades räls direkt på den frusna myrmarken och då kunde material lätt fraktas de ca fem milen från Gällivare.

Harsprånget

Av , , Bli först att kommentera 2

Harspranget

En gång i tiden fylldes denna del av Stora Lule älv av en enorm fors. Harsprånget tror jag att den hette och det blev sedan namnet på det vattenkraftverk som byggdes där. I bakgrunden syns den stora damm som satte stopp för forsen och i stället ledde vattnet via kraftverkets turbiner och sedan vidare i en utloppstunnel.

Beslut om byggandet av Harsprånget togs av en enig riksdag 1918. Samma år började bygget och vattenrallarna var på plats året efter. 1922 kom beskedet om att avbryta bygget. I maj avslutades alla byggen och fönster och dörrar spikades igen på bostäder och förråd. I början av 1923 låg Harsprånget helt öde. 1945 återupptogs bygget två kilometer längre ner och Harsprångets första aggregat togs i drift 1951.Samtliga tre aggregat var igång året efter.

På den tiden fanns det ingen konflikt mellan att förstöra naturvärden och att att skaffa miljösäker energi. Begreppet miljösäker fanns inte ens på den tiden.

Bilbytarvånda

Av , , Bli först att kommentera 3

Mazda

Förblir en dröm tills vidare…

Det började redan i våras, tankar på att byta bil alltså. Nu har de hållits undan en tid men en sysslolösdag som denna poppar de upp igen.

De flesta torde ha upplevt samma sak. Faktorer som talar för byte radas upp liksom faktorer som talar emot också gör det. Vanligtvis tror jag att det är mannen i huset som vill byta emedan kvinnan förhåller sig litet mer sval inför idén. Här hemma har vi dessbättre kunnat ventilera frågan på ett föredömligt jämställt sätt.

I våras kunde jag peka på ett antal ”fel” som talade för bilbyte – eller verkstadsbesök. Ett missljud i höger framvagn trodde jag kom från drivknutarna där. Ett tecken på att motorn tar olja var ett annat (fullt normalt vet jag nu). När skulle det vara dags att byta ljuddämpare, var en annan fråga. Väntar vi ytterligare ett år minskar bilen i värde och riskerar kräva dyra verkstadsräkningar, vägdes också in i bilden.

Men å andra sidan – bilen går bra och ser fortfarande snygg ut både inuti och utanpå. Den drar litet bensin och är accelerationssnabb. Den tar oss bekvämt dit vi vill. Och även om den skulle kräva verkstadsåtgårder för en 15 -20 000 den närmaste åren, så är det ju ändå långt mindre än vad ett byte skulle kosta.

Efter att ha fått skriva av mig detta, sitter jag nu lugnt åtminstone fram till nästa vår. Dock återstår ett antal funderingar som…

Är det dags att köpa en mindre bil den här gången? Eller skall det bli den nyaste modellen av Mazda 626, som en oss helst skulle vilja. Skall vi köpa en billigare begagnad bil eller måste det vara en ny, som den andra av oss tycker.

(Inom parentes kan jag berätta att vi sedan i våras haft bilen på verkstad två gånger för en kostand på ca 8 000. Fjädern höger fram var bruten, två hjul behövde nya lager och bromsbeläggen fram behövde bytas.)