Politikertystnadens beror kanske på…

Eftersom politikerna i Umeå har valt – med ett enda undantag – att inte yttra sig i Ågrenaffären är det fritt fram för alla att spekulera fritt. Jag har nu kommit att tänka på en möjlig orsak till tystnaden.

Anställningsbeslutet är ett s.k. delegationsbeslut, som fattats av Charlotte Lundkvist, Chef strategisk utveckling. Hon har av politiker (i kommunstyrelsen, fullmäktige?) delegerats rätten att fatta anställningsbeslut i deras ställe. Hennes beslut gäller precis som om det var fattat i personalutskottet eller kommunstyrelsen. Det går t.ex. att överklaga, vilket också gjorts som bekant.

Viktigt att veta i sammanhanget är att ingen nämnd eller styrelse kan upphäva hennes beslut. Man har alltså gett henne den formella rätten att fatta anställningsbeslut. I det ligger ett förtroende och en bedömning att hon också kan göra det enligt de formella regler som gäller samt att hon också har förmågan att rätt bedöma de meriter som den hon anställer har. Underförstått har man nog också utgått från att hon är stark nog att inte låta sig påverkas av ovidkommande inblandning till förmån för någon speciell kandidat.

Rimligen måste det nu finnas många bland Umeå kommuns politiker som inte gillar beslutet ifråga och bland dem även de som delegerat den aktuella beslutanderätten till Charlotte Lundkvist. Om folkpartiledamoten Ulrica Westerlund är den enda, borde det vara många som bör ta sig en funderare inför fortsatta politiska uppdrag.

Vad kan då poltikerna göra åt saken i detta läge? Problemet för dem torde vara att om de tydligt desavuerar beslutet och dessutom gör det offentligt, förväntas de sedan vidta en åtgärd som de nog helst inte vill, d.v.s. dra in Carlotte Lundkvists delegationsrätt. Hennes beslut står dock därefter fast, men hon förhindras att fatta några framtida lika tvivelaktiga beslut.

Tacksam för tips på andra tänkbara förklaringar till totala tystnad från kommunens ansvariga politiker.