Amerikanskt hundbajs

Det ”hemlösa” hudbajset i Umeå påminde mig om en händelse i USA för några år sedan. Det som först var riktigt olustigt blev riktigt lustigt till slut, för mig i vart fall.

Vi besökte några vänner och när vi gick runt i deras trädgård råkade jag trampa på något, som inte var särskilt lustigt att trampa på, nämligen en ordentlig hög som hunden i huset hade lämnat efter sig i det långa gräset.

Jag hade sandaler. Vid husväggen fanns en vattenslang och en slags borste, som jag tilläts använda för det behov av rengöring som hade uppstått. Efter en noggrann sådan med borste och rinnande vatten fanns inte längre något kvar av hundbajset – åtminstone inget man kunde se genom en okulärbesiktning.  Luktade på skosulan gjorde jag dock inte…

Efter det besöket åkte till andra bekanta. De bor i ett stort, fint hus och de hade vid tillfället tre katter. Skor tar man inte av sig när man hälsar på någon i USA. Sandalerna fick därför vara på.

Efter en stund kom husets katter fram till mig ivrigt nosande på min ena fot. Jag försökte avleda dem genom att vänligt småprata med dem, men foten var det enda som de var intresserade av. Värdfolket tittade roat på men troligen utan att kunna ana att det inte var jag som var intressant för katterna utan att det var de kvarvarande molekylerna av hundskiten som fångade deras intresse. De antog nog bara att jag var en stor kattälskare liksom de själva var. Katter lär ska känna på sig sådant sägs det ju.

Sens moral: Tro aldrig att du kan tvätta bort hundbajs så väl, att inte katter ändå kommer att känna ”doften” av det!