För en tid sedan blev det känt att en av kommunens anställda gjort en tjänsteresa med Moderaternas Sverigemöte i Göteborg som skäl till resan. För många uppfattades en sådan tjänsteresa som synnerligen märklig. Till det bidrog först och främst den omständigheten att vederbörande är en f.d. riksdagsman (M) och att hen därutöver har en mycket nära koppling till Moderaterna i Umeå.

När så länets riksman Edward Riedl (M) i ett blogginlägg bagatelliseras det hela och skriver bl.a. att ”fakta är” att hen gjort resan ”på uppdrag av sin chef i kommunens tjänst”, fick han sannolikt många att tro att allt nog var helt i sin ordning. Lika sannolikt är det ändå att tro att många fortfarande står helt frågande inför den s.k. tjänsteresan.

Riedls klargörande väckte tvärt om många nya frågor. Själv tillät jag mig t.o.m. att tvivla på att en chef verkligen skulle ge någon ett sådant uppdrag och det särkilt inte, när den anställde har en så stark koppling till Moderaterna som i det här fallet.

Jag valde därför att per e-post ställa ett par frågor till den aktuella chefen, Charlotte Lundqvist. Nu har en vecka gått utan att jag fått något svar. Kanske är det inte hon den chef, som Riedl refererar till. Om jag publicerar mitt e-brev här, kanske det därigenom kan nå rätt chef. Men först måste jag kanske påminna om vad förvaltningslagen säger om myndigheters skyldighete att besvara inkommande post:

Myndigheternas serviceskyldighet

4 § Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.
Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt.
Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör myndigheten hjälpa honom till rätta.

Och här är mitt obesvarade brev:

I åtminstone ett avseende är Vännäs kommuns webbplats bättre än Umeås, i vart fall enligt min uppfattning.

Skickar man ett e-brev till anställd i Umeå kommun via ett webbformulär, försvinner visserligen formuläret, men man får ingen bekräftelse på att meddelandet verkligen är skickat. Detta är besvärande, särskilt när fyra dagar gått utan att man fått något svar på sitt brev.

Skickar man e-brev via formulär på Vännäs kommuns webbplats, får man direkt veta att brevet gått i väg. Något för Umeå att ta efter?

Nu har man på VK lyckats ta bort möjligheten att ge mer än ett ”gilla” per dator och inlägg. Bra! Jag hoppas nu bara att man också lyckas stoppa alla bluffgillanden jag fick tidigare. Detta får bli en test på det.

Jag får helt omotiverat många ”likes” nu och jag begriper inte varför. Samtidigt upptäcker jag att jag nu kan ge andra och mig själva hur många likes som helst. Förr kunde man ju bara ge ett like per inlägg.

Dessutom får jag av en bloggare, som jag stort förtroende för, veta att det ju går att påverka såväl antalet läsare på ett inlägg som antalet likes som inläggen får. Om detta verkligen är möjligt, känns det direkt mindre trevligt att blogga här överhuvudtaget.

Jag har skrivit till VK och undrat över detta och hoppas att får svar så snart som möjligt.

Tills vidare kommer jag att låta bli att blogga överhuvudtaget – om inget alldekles speciellt skulle dyka upp förstås – som t.ex. en förklaring från VK.

Vill bara testa ”likesräknaren”.

Under bortåt två år, d.v.s. betydligt mer än sju månader, har en person ”förföljt” mig med otrevliga brev. De har alla gällt mina blogginlägg. I ett av de första breven från hen, fick jag t.o.m. en psykiatrisk diagnos ställd av vederbörande. Det märkliga i det lät jag hen få veta då.

Det helt anonyma brevet är signerat ”Psykiatriken”, men jag tror att hen menade ”Psykiatern”. Om än den här sortens brev inte är särskilt trevliga att få, har jag ändå inga planer på att ändra beteende.

Nu har Riedl tagit ett steg framåt i sitt bloggande och som företrädare för det enda arbetarpartiet, kanske han t.o.m. kan acceptera en ros.

Vad jag tänker på att han nu uppenbarligen har börjat publicera även elaka och negativa kommentarer.

Nu väntar vi bara på att han också skall ta sig tid att besvara eller kommentera de kommentarer han fått. Därmed skulle ta en steg närmare ett demokratiskt bemötande av den allmänhet han är satt att betjäna.

En av de många som fortlöpande följer det omtalade tillsättningsärendet, har påpekat en sak för mig, som jag nu vill ta upp.

Edward Riedl (M) skriver bl.a. i sitt upprörda inlägg om personförföljelsen som till sist ledde till att en av Twitters miljoner twittrare känt sig tvingat sluta twittra ”Självklart finns det inget fel begånget…”.

Av hans i många delar oklara inlägg torde man ändå av detta dra slutsatsen, att han med det påståendet ville fria alla de som varit inblandade i tillsättningsärendet. Det är just detta som är så anmärkningsvärt.

Hans inlägg publicerades den 4 april. Då var inte Förvaltningsrättens avgörande den 2 april i överklagningsärendet känt. Det mesta talar för att det inte heller var det för Riedl den 4 april. I så fall det hade varit det, är de ytterst märkligt att han inte i sitt inlägg passade på att förstärka sitt påstående genom att just berätta om Förvaltningsrättens beslut. Jag tillåter mig att tills vidare att tro så ända tills Riedl säger något annat.

Det skulle i så fall betyda att rikdsdagsmannen Edward Riedl, vars uppgift som riksdagsman bl.a. är att stifta lagar, genom sitt konstaterande att inget fel var begånget i tillsättningsärendet föregripit domstolen och själv dömt i överklagningsärendet.

Men om det trots var så att han den 4 april kände till Förvaltningsrättens avgörande men tyckte att det borde hemlighållas, borde han ändå inte ha uttalat sig så kategoriskt i årendet. Det av det enkla skälet att även Förvaltningsrättens beslut kan komma att överklagas, varför frågan om rätt eller fel ännu inte kan anses vara avgjord. Besvärstiden avseende överklagningsärendet börjar löpa den 7 april, den dag när den klagande fick del av beslutet.

Hela den här frågan torde kanske se som avslutad för Edward Riedls del, men jag – och förmodligen fler – vill gärna vill höra hans syn på relationen mellan honom som lagstiftare och dem som sedan har att döma efter de lagar han är med och stiftar i sin roll som riksdagsman.

Efter att stund surfat runt på Lennart Forsbergs mycket innehållsrika och roande sidor på webben, hittade jag detta om en gammal socialdemokrat med humor. Sådana fanns då liksom nu.

”F.W. Thorsson (1865-1925) ……..

F.W. Thorsson var så stark att många trodde att han skulle efterträda Hjalmar Branting – men sjukdomar ville annorlunda… Branting dog i februari 1925 och Thorsson dog i maj samma år.

Precis som sin pappa var F.W. Thorsson från början skomakare – en yrkesman med mycket välsmort munläder. Redan 1889 anställdes han som socialdemokratisk agitator! På toppen av sin politiska karriär verkade skomakaren som finansminister under många år.

Thorssons munläder – som hans motståndare gärna tolkade som munväder – levde kvar i socialdemokratiska kretsar långt efter Thorsssons frånfälle. Och vem vet – kanske berättas det fortfarande historier om skomakare Thorsson!?”

(Ovanstående citat är knyckt från Forsbergs webb liksom bilden med nedanstående klipp från Västerbottens Folkblad någon gång på 40-talet)

I en stor artikel i dagens VK kan man läsa om de planer som de politiska partierna i Umeå har inför den stundande valrörelsen. Man tänker knacka på hos bortåt 60 000 umeåbor. Allt för demokratin, sägs det i artikeln.

Om man nu inte skulle bli insläppta överallt, utgår jag från att man förstår vad en av anledningarna till är. För säkerhets skull skall jag nu berätta, vad ett tänkbart skäl till det skulle kunna vara.

I höstas var vi många som via nätet ”knackade” på hos de i demokratiska val med makt försedda umeåpolitikerna. Vi ville ha svar på ett antal frågor i ett speciellt tillsättningsärende. Jag törs inte längre nämna, vilket ärende det var. Någon eller några kan känna sig förföljda. Dessvärre tar väl inte heller nu politikerna åt sig av alla de kritiska röster som höjdes i sammanhanget.

Vi blev inte insläppta utan fick utan svar stå utanför maktens boningar ivrigt knackande. Våra försök att komma in och få våra frågor besvarade ledde ingen vart. Alla partiers dörrar var lika ”låsta”. Besvikna på politiker och det demokratiska synsätt som de alla säger sig ha, var det bara att gå hem och sedan fortsätta ”knacka på” via blogg och insändare.

Våra envetna och upprepade försök att bli insläppta och få svar på våra frågor, visade sig sedan felaktigt drabba andra än de poltiker som stängt in sig. Till sist fick det som bekant riksdagsmannen att göra ett desperat försök att åtminstone rädda sitt partis anseende. Andra partier tiger.

Med allt detta i åminne finns det skäl att undra hur det kommer att gå med dörrknackningen. Politikerna har kanske glömt sin ovilja att släppa in oss i maktens korridorer. Många väljare har säkert inte gjort det och är kanske av det skälet inte särskilt intresserade av att släppa in dörrknackarna.