Kommunalrådsmakt

För några daga läste jag att vägen till Pengsjö hade rustats upp. Intervjuad i sammanganget blev f.d. kommunstyrelseordförande Åke Sandström. Detta är bakgrunden till det här blogginlägget.

Många minns hur dålig vägen till Vänfors var för många år sedan. Den blev då asfalterad och fin. Nu är den dock inte särskild bra. På den tiden bodde dåvarande kommunstyrelseordföranden Lennart Nilsson (C) där. Många liksom jag utgick nog från att han aktivt hade bidragit till den vägens upprustning.

Nu har har alltså saker hänt med vägen till Pengsjö. Där behövdes det bara en f.d. ks-ordförande, en man som visserligen är politiskt aktiv även i dag.

Ovanstående tankar fick mig så att fundera över ”min” egen väg, d.v.s. den som går genom Brån och förstås även över närmaste vägen till Vännäs som nu är stängd. Ingenting händer med Brånsvägen, tänkte jag, trots att det nuvarande kommunalrådet Johan Söderling ju bor i Strand och kör vägen flera gången per vecka. Man behöver inte vara vägmästare för att förstå att vägen ifråga inte anlades enligt konstens alla regler den dag det skedde, åtminstone inte enligt dagens regler. Genom åren har den då och då lagats men resultatet har inte varat så länge.

Men nu har tydligen kommunalrådsmakten gett resultat även i den här delen av kommunen. I går kväll började man nämligen att lägga på ett nytt lager av asfalt på vägen. För första gången sedan 1975 stoppades jag av rödljus på väg till Vännäsby! En historisk händelse minsann!

Självklart är mina funderingar om kommunalrådsmakt mycket långsökta och med ytterst svag saklig grund, men litet kul är det ändå att tänka i dessa banor. Vi kan ju i alla fall inbilla oss att nu har såväl Centern som Socialdemokraterna gett oss väljare var sin jämn och fin asfalterad väg att färdas längs på väg till valurnorna.

I USA är det ganska vanligt att avsnitt av vägar har namn efter kända politikler, militärer eller andra historiska personer. Här har har vi nu efter den modellen en Nilssons väg, en Sandströms väg och en Söderlings väg.