Jag, rättshaverist?

Häromdagen fick jag ett besked om att jag skulle vara en s.k. rättshaverist. Det lät ju inte så trevligt, eftersom jag inbillar mig att man skall se detta som en negativ uppfattning om ens person.

Personer som anses ha negativa egenskaper vill vanligtvis inte kännas vid dem. Så också jag, när det gäller uppfattningen  att jag skulle vara en rättshaverist.

Det fick mig förstås att fundera över vad som kan få folk att tycka det och att förstås ta reda på vad som ligger i uttrycket. Så här sägs det i Wikipedia:

En rättshaverist (från tyska Rechthaberei) är en person hemfallen åt rättshaveri, vilket enligt Svenska Akademiens ordlista är en ”person som påstridigt hävdar sin rätt”. Ordet är pejorativt, det vill säga nedsättande. I sin ursprungliga, vidare, bemärkelse betecknar ordet en person som har ett begär att alltid ha rätt (jämför besserwisser). I dag används ordet emellertid ofta om personer som envetet hävdar sin rätt, i juridisk bemärkelse.

Tills vidare känns det som om jag kan fortsätta i tro att jag inte är en s.k. rättshaverist och det även om jag nog kan vara tämligen påstridig i en fråga, där jag anser mig ha rätt. Fråga min fru! Men att därför påstå att jag är en rättshaverist är väl ändå att ta i och missförstå begreppet rättshaverist.

De som anser mig vara rättshaverist bygger detta på ämnena för mitt bloggande. Jag skulle vara väldigt tacksam på exempel bland mina många blogginlägg, som skulle utgöra bevis på påståendet.