I dag fick jag brev från Kronofogden i Luleå. Man godtog inte ett delgivningkvitto som jag skrivit under avseende min huvudman, trots att jag är hens förvaltare.

När jag ringer dit, får jag veta att man inte har något bevis på att jag är hens förvaltare. Förvånad meddelar jag då att alla kanaler är öppna till Kronofogden i Umeå och att ju försett Kronofogdemyndigheten med skriftligt bevis på förvaltarskapet.

Ytterligare förvånad blir jag förstås när jag får beskedet man måste ha ett bevis också i Luleå, d.v.s. att man inte har en gemensam databas för sina ”kunder”! Den jag talade med höll med om detta verkligen inte är bra.

Än en gång känner jag mig hedrad av att se mitt namn i rubriken på ett blogginlägg. Än mer hedrad blir jag, när jag läser inlägget och inser vad jag betyder för Monica.

Innan jag försöker svara på frågan om varför jag legat lågt, måste jag förstås först notera att Monica i sin rubrik frågar OM jag ligger lågt och sedan i själva inlägget på punkt efter punkt konstatterar att jag faktiskt gör det.

Men visst stämmer det. Jag har inte haft många inlägg med politiskt innehåll. Några har det dock varit, men inte många.

Det betyder inte att jag inte följt vad som händer och vad olika vännäspolitiker bloggat om. Särskilt många av våra politiker som bloggat har det inte varit. Jag tror att jag nästan har kunnat räkna dem på ena handens fingrar. Många fingrar från den andra handen behövs definitivt inte. Många av inläggen har tvivelsutan haft mycket intressant innehåll. Mer än en gång har jag känt mig frestad att bemöta dem.

Att jag ändå inte gjort det, har bara berott på att jag tycker att andra skribenter, de som fått sina förtroendeuppdrag av oss väljare, borde vara de som borde göra det i stället för att jag, en gnällig pensionär i Brån, skall göra det. Jag har nämligen trott att det främst är deras syn på olika frågor som folk vill ta del av.

Jag är ledsen, Monica, över att de uteblivna blogginläggen från mig skapat en sådan tomhetskänsla hos dig. Jag utgår från att du verkligen menar det du skriver :-). Tydligen läser du mina blogginlägg. Om du bemötte dem litet oftare också, skulle jag bli väldigt glad.

Just nu är det bara en av de lokala politikerna i Vännäs, som tycker att det är lönt att debattera med mig i detta forum.  Men den senaste frågan som vi har debatterat tycks ingen annan bry sig, inte ens nu när Alliansen tagit med den, om än i en vädigt utspädd version,  i sitt löfte till väljarna.

Banksekretess är något som måste uppskattas att den finns. Hur den skall tillämpas skiljer sig märkligt nog mellan olika banker. Det fick jag erfara igår.

Det första man måste göra, när man fått ett nytt uppdrag som god man är att till överförmyndaren redovisa en förteckning över ens huvudmans tillgångar och skulder. Dessa får man normalt från vederbörandes bank eller banker.

I det aktuella fallet har jag övertagit ett uppdrag, som den förre gode mannen hade entledigats från. För mig kändes det då viktigt att snabbt upplysa aktuella banker om att ett byte av god man hade skett, så att de därmed skulle kunna ta bort den avgångne gode mannen från systemet.

Eftersom båda de aktuella banker finns på annan ort, fanns inget snabbare sätt att lämna informationen än att göra det per telefon. Den första banken kunde med tanke på banksekretessen inte godta ett telefonbesked i frågan. Den kunde av samma skäl inte heller acceptera överförmyndarens beslut i frågan insänt per e-mail. Ingen annan bank skulle göra det heller, påstod man.

Den andra banken kunde ändå, visserligen efter litet funderande, meddela att det gick alldeles utmärkt att godta en PDF med det aktuella beslutet! Möjligen var det bara så att den banken kunde se ”outside the box” i motsats till den första, eller så är kanske ändå reglerna om banksekretess otydliga.

En av bankerna måste ha gjort fel. Hänsynsfull som jag ju är, även mot storbanker, avslöjar jag inte vilka de båda bankerna är.

Många inlägg har det blivit och ser hur många det  finner jag skäl att undra, om jag ändå inte borde ha använt min tid till annat.

Så här ser det ut i bloggstatistiken:

       Alla (3 070) |

• Publicerade (3 062) |
• Utkast (8) |
• Papperskorg (1)

Men roligt har jag haft och det kanske är skäl nog att fortsätta på den inslagna vägen.

Häromdagen fick jag ett besked om att jag skulle vara en s.k. rättshaverist. Det lät ju inte så trevligt, eftersom jag inbillar mig att man skall se detta som en negativ uppfattning om ens person.

Personer som anses ha negativa egenskaper vill vanligtvis inte kännas vid dem. Så också jag, när det gäller uppfattningen  att jag skulle vara en rättshaverist.

Det fick mig förstås att fundera över vad som kan få folk att tycka det och att förstås ta reda på vad som ligger i uttrycket. Så här sägs det i Wikipedia:

En rättshaverist (från tyska Rechthaberei) är en person hemfallen åt rättshaveri, vilket enligt Svenska Akademiens ordlista är en ”person som påstridigt hävdar sin rätt”. Ordet är pejorativt, det vill säga nedsättande. I sin ursprungliga, vidare, bemärkelse betecknar ordet en person som har ett begär att alltid ha rätt (jämför besserwisser). I dag används ordet emellertid ofta om personer som envetet hävdar sin rätt, i juridisk bemärkelse.

Tills vidare känns det som om jag kan fortsätta i tro att jag inte är en s.k. rättshaverist och det även om jag nog kan vara tämligen påstridig i en fråga, där jag anser mig ha rätt. Fråga min fru! Men att därför påstå att jag är en rättshaverist är väl ändå att ta i och missförstå begreppet rättshaverist.

De som anser mig vara rättshaverist bygger detta på ämnena för mitt bloggande. Jag skulle vara väldigt tacksam på exempel bland mina många blogginlägg, som skulle utgöra bevis på påståendet.

Häromdagen fick jag ett kort meddelande via Facebook från en person som bara ”känner” mig genom mitt bloggande. Så här löd det: ”Tjena! Tid och lust att ses någon dag?”

Mannen i fråga är av olika anledningar en framgångsrik kändis i Umeå, även om det visade sig att han själv inte uppfattade sig som en sådan. För mig är han i vart det. För mig var det hans bloggande inom högst varierande ämnesområden det enda som gjorde att jag tyckte mig ”känna” honom. Men träffa honom öga mot öga? Vad i all sin kunde han vilja mig? Direkt bestämde jag mig för att ta reda på det först och sedan möjligen acceptera hans ”inbjudan”.

Innan jag ens hunnit ställa en fråga om detta till honom, kom svaret via Facebook: ”Gillar folk med rättspatos. Skulle vara kul att prata lite”, var skälet till hans förslag. Genast blev lusten att träffa honom intressant. Det fick mig också att fundera kring det rättspatos han såg hos mig och hur han kunde tro att just rättspatos skulle vara en av mina egenskaper.

Hela mitt liv har jag haft problem med mitt dåliga självförtroende, något som jag dock tror att jag lyckats dölja för de flesta. Jag har alltid varit rädd för att möta personer, som varit mig för olika vad gällt utbildning, tjänsteställning, ekonomisk situation och likande statushöjande omständigheter. Hela livet har jag samtidigt insett hur dum och ogrundad denna min rädsla varit men ändå inte kunnat bli fri från den.

Men när jag så berättar för min fru, att jag helt enkelt inte vågar träffa honom, även om jag innerst inne så gärna skulle vilja göra det, får hon mig att bestämma mig för ett möte med honom.

Det ångrar jag inte. Trots att mannen ifråga på ett sätt spelar i en helt annan division än jag, visade han sig vara en tämligen vanlig och ytterst sympatisk ung man (ung i mina ögon). De framgångar han röner inom sitt verksamhetsområde har han gjort sig väl förtjänt av. Han lyckades t.o.m. genom sitt pojkaktiga sätt få mig att inse hur mycket ”pojkaktighet” det fortfarande finns kvar i min 73-åriga kropp.

Utöver vårt, som jag såg det, givande samtal under ett fika ute på sta’n, fick jag som avslutning uppleva något, som fram till i går var något jag i mina vildaste fantasier bara hade kunnat drömma om.