Hjälp från Hagamannen

I dag läser jag i VK att Hagamannen enligt V:s gruppledare, Ulrika Edman och partiets f.d. gruppledare Eva Arvidsson, faktiskt har utgjort hjälp till kvinnorörelsen. Ytterligare något som tål att fundera över i sammanhanget.

Så här skriver de bl.a.:

”Hagamannen förtydligade tre saker om patriarkatet som kvinnorörelsen förgäves försökt framföra i decennier:

2) Alla män är potentiella förövare. Detta är ett påstående som många, framför allt män upprörs över och hävdar är osant. Den enkla sanningen med påståendet är (att?) kvinnor måste förhålla sig till alla män som om de vore potentiella förövare. Hagamannen visade är att förövare är just tillsynes en ”vanlig man”, en småbarnsfar, en omtyckt arbetskamrat, en till utseendet alldaglig man.”

Också jag är alltså en potentiell förövare av den typ av våldsbrott som Hagamannen som gjorde sig skyldig till. Naturligtvis förstår jag hur man tänker från kvinnorörelsehåll. Det gör det dock inte mera trevligt att gå omkring betraktad som en potentiell våldtäktsman. Förmodligen hamnar jag långt ner på listan över sådana – jag fyller ju snart 74 – men ändå!