Granskade gode män

Uppdrag granskning tog häromkvällen upp frågan om förskingrande gode män. Tre ärenden granskades med ett synnerligen anmärkningsvärt resultat.

Det känns verkligen inte särskilt upplyftande att själv vara en av landets många gode män, som TV-programmet och andra mediauppgifter nu utmålat som presumtiva förskingrare. Det är som bekant vanligt att gemene man lätt betraktar alla i en hel grupp som suspekta, när några utpekats för att också vara det. Alltså, inget trevligt alls att vara god man och sätta ärligheten högst i uppdraget.

I ett tidigare inlägg försökte jag försiktigt försvara oss som gode män, genom att uppmärksamma allmänheten på att överförmyndarnämnden, som är en myndighet, uppenbarligen brister i sitt ansvar som tillsynsmyndighet. TV-programmet visade med all önskvärd tydlighet på bristerna i det avseendet. Mest ägnades programmet dock åt hur en totalt olämplig god man hade skött sitt uppdrag. Det kunde hon fortsätta med, trots att hon på ett tidigt skede borde ha fråntagits sitt uppdrag av överförmyndarnämnden.

Polis och åklagares roll i sammanhanget togs även upp. Jag undrar om någon enda som såg programmet kunde förstå, hur man från det hållet så totalt kunnat negligera ärendet och bara avskriva det. Uppenbart måste vara jurist för att förstå. Själv har jag för länge sedan tappat förtroendet för rättsapparaten, efter en polisanmälan som jag gjort som god man.

Uppdrag granskning borde enligt min mening ha ägnat större tid åt att beskriva överförmyndarnas ansvar. Att belysa hur fel den aktuella gode mannen hade skött sitt uppdrag, kunde ha gjorts på betydligt kortare tid. Så uppenbart var ju detta för alla och envar.