Från sjuksängen till arresten
1960 var det fullt möjligt att ens egen militär satte en i husarrest och t.o.m. bakom lås och bom utan inblandning av det civila rättsväsendet. För det behövdes ingen särskilt stor brottslighet. Detta hände mig, 728 Sjöström.
Brottet i sjuksängen
Hur kunde den förträfflige ”A-soldaten” 728 Sjöström bestraffas med hela fem dagar i den militära arresten? Här är förklaringen:
Under inläggning på sjukavdelningen med en ”allvarlig” förkylning bollade vi små rostfria medicinkoppar mellan oss en dag med syftet att ge dagen litet meningsfull sysselsättning. Samma sekund som jag kastade muggen till en medpatient, som led av allvarlig inbillningssjuka, öppnades dörren till salen och in kom den mycket stränga avdelningssjuksköterskan. Den inbillningssjuke avstod från att fånga medicinkoppen och muggen slog i väggen. Den inbillningssjuke och tillika skenhelige medpatienten spelade förstås helt oskyldig. Efter en snabbutredning konstaterades att jag var den som avfyrat projektilen. Straffet blev kasernförbud (husarrest) under den kommande helgen.
Avvikelse från kasernförbudet
728 Sjöström, alltså förbjuden att lämna kasernen, gjorde det ändå, nyförlovad som han var och med flickvännen boende bara ca en kilometer från I20. Naturligtvis upptäcktes det att 728 Sjöström hade avvikit trots straffet. Nu fick han påbackning av straffet med fem dagar i arresten. Inte heller den här gången var den civila rättsapparaten inblandad.
Flykten från arresten
Väl medveten om att det nog inte är här man skall berätta lumparhistorier fortsätter jag ändå med en om ”Flykten från arresten”:
Trots att madrassen togs bort från träbritsen dagtid, fick jag till sist nog med sömn. Tristessen tog helt över tillvaron och det särskilt sedan tillgänglig litteratur var läst från pärm till pärm (Bibeln och SoldiFält).
En sömnlös natt fick mig att närmare undersöka låsanordningen till min cell och fann då att jag faktiskt kunde forcera den med ett verktyg på den fällkniv, som man märkligt nog låtit mig behålla.
Väl ute i korridoren smög jag mig till dess ände, öppnade ett fönster och gick ut i det fria helt utan tanke på att rymma på riktigt. I stället gick jag runt den barackliknande byggnaden, öppnade dörren och gick in utan att föra något oväsen.
Jag glömmer aldrig de två vaktande ”Norsjöpajkarnas” förvånade min när jag visade mig i dörren till deras vaktrum och väckte dem från deras halvslumrande tillvaro. En min som snabbt ändrades till att bli närmast ett uttryck för deras egen rädsla att själva hamna i arresten, när jag sa att jag hade varit en sväng ner på stan.
Jag tror inte att militären i dag kan utdöma ovan beskrivna straff, åtminstone inte i fredstid. Vårt samhälle är åtminstone i detta avseende mera rättssäkert numera.
Senaste kommentarerna