Jarnjänna fär ja…

Jag kommer just hem från ett besök hos en dement person. Hen var inte på så bra humör och mina försök att konversera med hen om ditten och datten på ett vänligt sätt förändrade inte hennes ansiktsuttryck, men…

Så gick jag över till det språk vi talade, innan demensen hade gått för långt, ”bondskan” alltså. Det visade sig vara nyckeln till hens slutenhet.

När jag sa: ”Jarnjänna fär ja, jänna gälle ju int´ å va”, lyste hen upp i ett brett leende och svarade på samma språk, fortfarande leende:

”He dä å då!”

Och det gjorde jag, glad över att jag tack vare min kunskap om vad som en gång varit hens ”modersmål”, lyckades nå hen.