En orgels berättelse

Bilden visar den orgel, som min svärfar, Arvid Kaddik, använde under sina predikoturer bland samerna i Arjeplogs och andra kommuner, där samer fortfarande bodde i lappkåtor. Jag vägrar undvika ordet ”lapp”, precis som min svärfar också gjorde.

Orgeln mäter i hopfällbart skick endast 114x38x20 cm. Även i den storleken var det säkert inte helt bekymmersfritt för min svärfar att ha den med i väglöst land såväl under vinter som sommar. Men med skulle den givetvis vara och man kan lätt föreställa hur psalmsången i kåtorna med svärfar spelande på orgeln förstärkte upplevelsen av gudstjänsten. Förmodligen sjöngs psalmerna av såväl svärfar som av de övriga.

När min fru såg orgeln undanställd i källaren och fick veta vad det var, ville hon direkt att den skulle tas upp till vårt vardagsrum. Och även om hon inte kan spela orgel, ville hon förstås provspela på den. Den fungerade även om luft förmodligen läker ut från bälgen och kräver ett extra trampande.

Nästan omedelbart kunde vi båda förnimma en omisskännlig doft från de många öppna eldar som brunnit i de kåtor, där orgeln hade använts. Bilden för mig av en lappkåta, där elden fanns i centrum, men där svärfar och hans orgelspelande för tillfället utgjorde en annan sorts centrum, blev så lätt att frammana. Även om rökhålet i toppen på kåtan stod helt öppet, så vädras inte röken och röklukten ut helt. Det var alltså den röken som pumpades in i orgeln och som stannat i åratal, en doft som nu spred sig i orgels närhet i vårt vardagsrum!

Orgeln hade inte använts på åtskilliga år och det tog några spelningar här i vårt vardagsrum för att röklukten skulle vädras ut helt.