Senil?

Nu har jag gjort något som mera ”normala” personer nog inte gör, nämligen läst en ordbok från pärm till pärm. Mycket intressant har jag då stött på och beklagar att min hjärna på långt när inte fungerar som min dators hårddisk. Några saker har dock fastnat i mitt minne.

Vad jag läst är Alf Henrikssons ”Vår antika modersmål”, som jag nu kan återlämna till den vän som lånat mig den.

På grund av min bakgrund som bestått av många års arbete inom äldreomsorgen ”störs” jag, när jag hör att så många sätter likhetstecken mellan ”senil” och ”dement”. Detta plus vetskapen att jag själv numera måste betraktas som senil, åtminstone av alla som vet vad senil egentligen står för, är vad som stör mig. Jag väljer nu att citera Henrikssons lärda utläggning i sin helhet.

”SENIL, latinets senilis, gubbaktig. Ett något vackrare ord är senex, ålderstigen, ofta använt även som substantiv: gubbe. Såsom adjektiv kan det kompareras och avger då formen SENIOR, äldre. Pluralformen seniores betydde i Roms politiska liv de röstberättigade herrarna mellan 45 och 60 år; det som var yngre kllades förstås juniores. Ett annat ord av gubbarnas stam är senatus, SENATEN, de äldres råd som styrde Rom innan kejsartiden bröt ut.

Ålderdom heter på latin senectus, ett ord som erinrar författaren av dessa rader om ett tänkvärt uttalande av Cicero: Senectus est natura loquacior, ålderdomen är av naturen litet för pratsam.”

”Demens” är på latin ett adjektiv som betyder ”utan vett”. Att se på mig med mina 77 år som en senil person godtar jag gärna, men förstås inte om det sägs av dem som sätter likhetstecken mellan demens och senilitet. Utan vett anser jag mig nämligen inte vara. För pratsam anser jag mig nog vara ibland och gubbaktig också hur jag än försöker framstå som något annat.