Socialtjänstens dilemma?

Jag har länge noterat något som väl måste vara ett dilemma, när det som sker inom en kommuns socialtjänst skall granskas av media. Därmed blir det också ett problem för en ibland missnöjd allmänhet.

Socialtjänsten måste på mycket goda grunder nogsamt beakta vad som åläggs den genom sekretesslagen. Sekretessen fungerar därför som ett odiskutabelt skydd för den eller de klienter, vars ärenden någon anser har hanterats fel. Så skall det naturligtvis vara.

Tyvärr finns det ibland anledning att undra om inte socialtjänsten också ibland ser skäl att inte bara skydda klientens intressen med hänvisning till sekretessbestämmelserna utan även sin egen hantering av ett sekretessbelagt ärende. Jag vågar påstå, att det ibland måste vara svårt att skilja mellan det sekretesskydd som klienten har rätt till och allt annat i ärendets handläggning, som inte lika självklart måste vara sekretessbelagt.

Om bevisade fel i handläggningen som gjorts i strid mot socialtjänstlagen, är det då inte något som ansvarig politisk nämnd borde ta till sig och förmedla till ansvarig chef för verksamheten? Ordföranden för den aktuella nämnden har på olika sätt gett intrycket att han och hans nämnd låter bli att bry sig om personalärenden inom nämndens ansvarsområde. Tämligen säkert har man ändå ”brytt sig om” så pass mycket att den högste chefen har informerats och sett till att två obekväma medarbetare har ”avskedats”/köpts ut.

Ett försvar till detta är den utredning om arbetsmiljö m.m. som inte tilläts bli en helt extern sådan.