Det märks att vi syns.

Ahhhh! En skön söndag efter väl genomförd körinsats igår. Härligt att vi är vidare en vecka till. Vi har så pass fullt upp med att hacka i oss körstämmor,koreografi och allt möjligt just nu att vi inte hinner reflektera över hur många som faktiskt tittar på programmet över hela Sverige. Ett skönt exempel på det är det som hände mig i säkerhetskontrollen på Bromma flygplats idag.

Jag tycker alltid att det är lite spännande och jobbigt att gå igenom den där "röntgenbågen". Varför vet jag inte riktigt. Har inte för vana att bära varken kniv, tårgasspray eller annat farligt i fickorna. Ändå är det som spänt. Ska det pipa nu och varför i så fall?! Måste jag klä av mig och hur mycket i så fall? Bör jag be om ursäkt före kanske? Jag brukar försöka mig på ett krystat leende innan jag jag passerar igenom bågen och fråga "kan jag gå nu" eller "ska jag ta av mig skorna". Jag inser nånstans att jag bara tar tid och upplevs som jobbig eller till och med mera misstänkt genom mitt trevande beteende men jag kan inte hjälpa det. Det känns som ett allför osäkert moment och jag tycker inte alls om det.

Efter att ha placerat telefon, handbagage, jacka och tulpanerna till mamma i olika gråa lådor var det så dags för det oundvikliga. Jag tar ögonkontakt med den allvarliga lilla damen med plastscannern på andra sidan bågen och tar sats, går igenom och väntar på pipet men det kommer inget.  Damen med plastspaden reagerar bixtsnabbt. Hon kommer emot mig, tar mig i armen å jag hinner tänka. Det är kört. Det blir kroppsvisitering. Med sprucken stämma säger jag "Är det skorna?? Ska jag ta av dem?" Hon svarar inte men spricker upp i ett leende och väser mig i örat. Guuuuuu va bra ni var igår. Du har en jättehärlig röst. Lycka till! Jag blir så lättad och glad att jag kastar mig om halsen på den uniformerade lilla damen med plastspaden i handen. Å det är klart, om 1,2 miljoner svenskar ser programmet på lördagar så är ju chansen ganska stor att en säkerhetskontrollant i Stockholm är en av dem.