Labboken

Chippning i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag såg att ett av företagen som ”chippar” (sätter in RFID-chip i handen) ska komma till Umeå. Det verkar som att RFID-chip är något man antingen älskar eller hatar. Jag är inte chippad själv men tycker dels att tekniken RFID i sig är väldigt intressant och dels är det spännande att ha tekniken i kroppen. RFID bygger på elektromagnetisk induktion mellan två stycken enheter (en läsare och en nyckelbricka eller kort). Det innebär helt enkelt att nyckelbrickan eller kortet får sin energi från den elektromagnetiska våg som läsaren skickar ut, och samtidigt används vågen för kommunikationen mellan brickan och läsaren.

Utvecklingen av tekniken tog fart efter andra världskriget, men det var först kring 2000-talet som de gamla sifferdosorna, magnetremsor och fysiska nycklar började bytas ut mot RFID-tekniken. Sedan dess har teknikens utbreddning och utveckling bara haft en väg. Det används på allt fler ställen och det öppnas upp nya användningsområden hela tiden, alltifrån Nintendo-spel till att blippa betalkortet i mataffären. Men även på ställen som är osynliga för vanliga människor, som tex att spåra varor från tillverkning till slutmålet.

Med tanke på alla gamla och nya användningsområden är det inte konstigt att det nu finns en trend där den här tekniken har nu även finns i människokroppen. Man får också se den här trenden i ljuset av att när tekniken började lanseras på bredare från för 20 år sen lovades det att antalet nycklar i fickan skulle minska. Men det som hände var att metallnycklar och magnetremsor byttes ut mot nyckebrickor och RFID-kort. Tekniken blev digital men det löste egentligen inte det vardagsproblem som fanns. In kommer små RFID-chip som får plats i handen. Det går inte att glömma nyckeln längre, och har man tur behöver man bara ett chip. Det är inte svårt att förstå att svenskar som ett tekniksläkte som strävar efter att ständigt driva bort vardagsproblem finner ett intresse för att sätta in chip i händerna.

Men på sikt har den här trenden stort betydelse eftersom det ger en indikation på villigheten bland allmänheten att ha teknik i kroppen som inte satts in av hälsoskäl. Nu råkar det vara så att RFID-chip är den perfekta tekniken att ha i kroppen eftersom de inte är beroende av ett eget batteri och det därför går att göra dem väldigt små. Båda dessa egenskaper gör att tekniken är ideal att sätta in i kroppen, men även för att själva ingreppet är väldigt enkelt. Det finns (vad jag känner till) ingen annan teknik som uppfyller alla dessa egenskaper (litet, inget batteri och enkelt ingrepp), så att hitta nästa teknik som en tydlig andel av befolkningen kommer sätta in i kroppen kommer inte vara lika lätt. Det finns de som menar att steget till chip som kan används för medicinskt syfte inte är långt bort. Det kan jag inte hålla med om av anledningarna jag nämnde. De medicinska applikationerna kommer kräva att prylen har en egen strömkälla. Har den en egen strömkälla kommer prylen behöva vara större i storlek. Den kommer också behöva sitta någonstans i kroppen som kräver ett mer avancerat ingrepp. Så tyvärr ska man inte se den här tekniken som vägen till supermänniskan. Det handlar om en smart teknik för identifikation som råkar ha egenskaperna för att bevaras under huden. Det i sig är en smart lösning på ett vanligt vardagsproblem.

Svarta hål och nya människoraser

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag borde egentligen inte vara tillbaka här just nu, men plikten kallar för det kom två stora vetenskapsnyheter idag. Dels släpptes den första bilden som någonsin tagit på ett svart hål och dels kom nyheten att man har hittat ben från en människoras man tidigare inte kände till. Jag kompromissar med att hålla det kort.

Svarta hål
Bilden som släpptes togs alltså 2017 och bearbetades under lång tid innan forskarna var nöjda med resultatet. Bilden är på ett svarthål i mitten av galaxen Messier 87 och som är 55 miljoner ljusår ifrån jorden och har en massa på 6,5 miljader gånger solens mass. Mycket massa med andra ord. För att kunna ta bilden på ett svarthål så långt bort krävdes en kamera som är lika stor som hela jorden, och det vari princip så man gjorde också. Man har använt ett nätverk av satelliter runt om vi världen som samordnat tog bilden under en veckas tid för två år sen.

Första bilden på ett svart hål

Första bilden på ett svart hål

När man tittar på bilden kanske man får uppfattning om att hela bilden är det svarta hålet, inklusive den gul oranga ringen, eller att bara det svarta hålet i mitten är det svarta hålet. Båda antagandena är fel. Den yttre färgade ringen i gul oranget är partiklar som snurrar runt det svarta hålet. De ligger inte tätt intill det svarta hålet utan de finns tillräckligt långt bort för att vara på ett stabilt avstånd från det. Kommer de närmare än var de är i bilden slukas troligen de av det svarta hålet. Men detta är inte ”event horizon”, som är den absoluta gränsen för hur nära man kan komma en svart hål och komma undan från det. Så, det svarta hålet ligger in bra bit in i själva hålet i mitten av bilden.

Men varför är den undre delen av ringen ljusare/gularen och den övre delen tunnare och mörkare? Det är som sagt partiklarna som snurrar runt hålet. Den mörka delen är partiklarna som befinner sig bakom svarta hålet och den undre/gula delen är partiklarna som ligger framför hålet. Hur kommer det sig att vi kan se partiklarna som ligger bakom hålet? Eftersom svarta hål är så massiva kan de böja både partiklar och ljus. I detta fallet är den övre delen ljus från partiklarna vars ljusbana böjts av det svarta hålet och ändrat bana så ljuset kommer mot kameran på jorden. Vi är vana vid att ljus bara har en riktning, som är rakt, och den banan ändras inte i vanliga fall. Men se det som att ljuset bakom svarta hålet reflekteras av rymdgubbar, men istället för rymdgubbar är det tyngden av det svarta hålet som böjer ljusets bana.

Vill man lära sig mer så skrivs det så mycket om den här bilden just nu så det är ju bara att kolla var som helst. Men de som initierade projektet är National Science Foundation, och de har all orginal material som alla andra återanvänder.

Ny människoras
Kan en nyhetsdag bli bättre än nyheter om svarta hål? Ja det kan det, för nyheten kom att det har upptäckts en ny människoras. Rasen kallas för homo luzonensis efter ön där benen hittades. I vanlig ordning är det långt ifrån kompletta ben och DNAt kommer inte gå att analysera p.g.a det varma klimatet med hög luftfuktighet så bevaras inte varken ben eller DNA speciellt bra. De ben man hittat tillhör några ben i händer, fötter, lårben och tänder. De slutsatser man har dragit från dessa är att de är en människoras som var kortare än homo sapiens. De var ungefär 120 cm. Sedan tidigare vet man att det fanns en annan människoras som också var kort, homo floresiensis. Båda dessa raser levde samtidigt för 50 000 år sen på sydostasiatiska öar, och har därför troligen aldrig kommit i kontakt med varandra. De andra människoraserna som levde vid den här tiden var homo sapiens, neandertalare och denisovaner. Alla fem människoraser befann sig i sydostasien och vad gäller homosapiens, neandertalare och denisovaner vet man att dessa parade sig med varandra.

Vad gäller luzonensis tror man att dess förfader var australopithecus, en tidig ras av apor som är förfader till dagens homo sapiens, gorillor och chimpanser. Detta baserar man på tåbenet som liknar tåbenet för en australopithecus, vilket då samtidigt antyder att träden var ett bekvämare hem för luzonensis än marken, och det i sin tur är lite konstigt för alla samtida människoraser var mer bekväma på marken än i träden.

Det verkar som att kartan över människosläktet är mycket mer komplext än man trott och den blir allt mer komplex för varje fynd man gör.

Åter till böckerna för min del.

Dags att gå under jord

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är dags igen. Dessa perioder kommer lite då och då under året. När man måste stänga ned mobilen och datorn. Dra för gardinerna. Ladda med skafferiet med favorit kaffet, kylskåpet med energidryck och bunkra med nudlar (för att det är billigt och man kan variera rätterna i oändligheten). Vässa pennan (det är en metafor, ingen använder väl träpennor längre?) och slå upp böckerna. För det är i böckerna mitt huvud kommer vara i de kommande veckorna. Ni kan säkert gissa vad det handlar om, ja en tenta. Det är samma rutin varje gång, man skjuter upp arbetet till sista stund, sen stänger man in sig i några veckor och pumpar allt man ska kunna på alldeles för kort tid. Den enda trösten som finns är att man åtminstone kan lätta på bördan genom att plugga på gamla tentor, och att när tentan är klar så har man en tenta mindre att skriva i sitt liv. Känslan av att ha skrivit en tenta och när man går ut från skrivsalen veta att man klarat av den är oslagbar. Men tills den dagen jag kan gå ifrån skrivsalen med den känslan så behöver jag gå under jord med mina böcker.

Jag lämnar det här inlägget med en bild från en tidigare helg då bekymren tog en vila och livets glada sida tittade fram.

2019-03-22 18