Vi är liksom inte riktigt överens, Nyby 2:9 och jag. Hustrun är utan tvekan jävig. Hon har valt sida för längesedan. Hon är född och uppvuxen här och barnskorna hänger fortfarande kvar hopknutna i källartrappen. Som medlare fungerar hon ändå hyggligt.

Det handlar om en tämligen lång och varaktig söndring. Framförallt så är det husen och det så kallade fasta lösöret som envisas med att presentera gamla brister på ständigt nya sätt.
Långsamt och lite i sänder flyter det upp vrakgods som måste tas omhand – eller rättare – som borde tas omhand. Vilka vraken har varit varierar förstås över tid, men själv lär väl inte heller jag komma att undgå att nämnas i sammanhanget.

Just för dagen är det den där omtalade vedklyven som trilskas. Så många huvudsäkringar är nu bytta att jag befarar besök av en busslast vänligt nyfikna från Vattenfall.
Därför får det nog bli en ny klyv.
Det känns som ett svek mot den gamla, som ett brott mot allt vad heligt är, men det kan inte hjälpas.
Den gamla har i botten förbrukat sitt förtroende.