I april kan man inte längre dölja ledan över att behöva gå i skytteltrafik mellan vedbod och hus. Kolarromantiken börjar kännas sliten vid pass då, när till och med katten tvingas leta sig ut i blåsten för att bli kvitt damm och spån som satt sig i pälsen under månader av ivrigt eldande. Ivrigt enbart av den enkla anledningen att i huset boende varmblodiga varelser annars löper risk att frysa ihjäl.

Katten sitter gärna alldeles intill när man förrättar morgonbön framför spisaltaret i köket. Ibland ser det ut som om hon håller inne med några goda råd. Dessbättre vet hon efter sina sjutton år när det är läge att yttra sig och inte.
När tändsticksasken är tom, alternativt bara har begagnade stickor att erbjuda och/eller endast tv-bilagan återstår av dagens olästa tidning, drar hon sig respektfullt undan mot matskålen, som om hon plötsligt kom att tänka på någonting annat, någonting viktigare.
Där plockar hon sedan förstrött med torrfodret liksom för att glädja serveringspersonalen. Vad hon egentligen tycker framgår tydligast när hon med förakt i blicken lämnar köket för att försöka överleva enbart på lägsta möjliga energiförbrukning.