Förr, när vi hade vårt vilorum på nedervåningen och ungefär halva dubbelsängen stod på Vägverkets territorium, kunde det kännas onödigt äventyrligt med alla dessa timmerbilar som i tät konvoj jagar varandra längs farleden mot Nordmaling.
Då, när vi med buller och bång nyss burit in bohaget genom kallfarstun och placerat det på det enda sätt utrymmet medgav, räknade vi väl lite optimistiskt med att det skulle lugna ner sig så småningom. Med den här takten och frekvensen bör inlandet vara skoglös tundra inom bara några få år, tänkte vi, och nivåerna vad gäller dubbelsängars äventyrlighet därmed åter vid det normala.

Men ack som vi bedrog oss. Det blev till att flytta sängen upp på övervåningen för att i görligaste mån undvika oväntat besök.
Så småningom kom ett brev där man (läs: Vägverket) med hänvisning till en alltför brant släntlutning äskade utvidgning av vägrätten med ytterligare några meter.
Disk och dusch och dass hamnade plötsligt i farozonen. En virtuell järnridå reste sig i trakten av kammartröskeln och tänkbara efterräkningar på obetalda arrenden travade sig på hög.
Har man svårt att somna kan man emellertid alltid räkna timmerbilar.