Ja, nu står i alla fall väderkvarnen på plats.
Märkvärdigt, apropå det, hur gärna det som en fripassagerare kryper in ett "i alla fall" i texten om man inte ser upp.
Precis som om det alltid fanns en del i övrigt att önska.
Men det är ju samma sak med "vi måste försöka".
Hur ofta återfinns inte just dessa tre ord i ouvertyren till högtidliga målbeskrivningar och årsberättelser.

Ursprungligen är nog den gamla väderkvarnen en hyllning till kullagret. Det som kom efter fläsksvålen i tider då liar okristligt tidigt om morgonen skulle slipas utan alltför mycket gnissel från maskin och människa.
Ofta låg där just ett par bitar svartnad fläsksvål som skiljde metall från metall i slipstensaxelns båda skålformade lagringar.

I den gamla kvarnen som ställdes ut på gräsmattan häromdagen sitter också två.
Inte fläsksvålar, men väl kullager som gör att den snurrar mycket lätt och drar igång nästan bara av fartvinden när man försiktigt bär ut den i traktorskopan som en offergåva åt sommaren.
Den dubbellagrade axeln är troligen levererad av någon lokal gårdssmed med leklynnet i behåll och är så nära en evighetsmaskin man kan komma.