Tidigt om morgonen provkörde jag sonens igår hemförda motorcykel.
Innan det blev alltför ljust och möjligt att med säkerhet identifiera folk som i udda utstyrsel färdas å lätt motorcykel längs allmän väg, vill säga.

Den är lite lynnig, elak, det måste erkännas.
Men inte värre än Blenda, ardennern, som bet när hon kom åt och som otåligt stampade sönder trägolvet i ladugårdsporten där motorcykeln nu finner stöd för sitt stöd.

Allt löste sig till det bästa för de inblandade. Det vill säga; cykel, förare samt övrig trafik.
Och hjälmen låg på ett nästan förbluffande sätt kvar på huvudet under mest hela färden.
Den är av modell sent åttital och troligen avsedd att användas vid färd med bandfordon på snö. Den appliceras uppifrån, varvid öronen helt naturligt viker sig, bildar lock, och därigenom på ett mycket kroppseget och finurligt sätt skyddar även hörseln.