Jag tror det är själva gesten hon är ute efter, katten, när hon sätter sig och väntar vid dörren trots att den redan står på glänt.
Trots att hon gott kunde passera genom dörrspringan sådan den är utan att behöva fälla ihop skelettet eller ens kröka ett morrhår.
Hon vill bli insläppt helt enkelt. Eller ut.
Och det med viss finess.

Hon sätter sig på baken och väntar på att jag ska visa lite god vilja genom att för hennes skull lägga handen på handtaget och öppna dörren ytterligare några centimeter.
Just som en inbjudande gest, en hovsam hedersbetygelse.
Först när jag så gjort glider hon med god marginal igenom och räddar med en snärt svansens yttersta spets från att bli kvar på fel sida.