Krattade löv igår kväll och kvällen innan medan trasten prövande spelade på sin silverflöjt.
Vindstilla vårkvällar, enstakatrast och lövräfsning hör ihop på ett behagligt sätt och det är någonting väldigt speciellt med den första lite sorgsna trasten som sirligt broderar i vårkvällen.
Ensam och långväga lågmäld som en flykting tycks den på sitt eget språk ha saker att berätta för den som bara ger sig tid att lyssna.