Vete stackarn hur det är med guckuskon i vår.
Blad kommer, men långsamt och utan den vanliga entusiasmen. Den gångna vintern med bara lite snö och desto mer isbränna har tydligen satt både djupa och ytliga spår.

Jag minns när guckuskon första gången ståtade med sina fem blommor och svärfar drog iväg kreti och pleti, liksom för att triumferande visa på en sidoinkomst han lyckats gömma undan för skattemyndigheterna i skuggan av den högväxta ormbunken.
Johan, då i sexårsåldern, överräckte några dagar senare en bukett vackra blommor – de raraste gården kunde uppbringa – åt en jämnårig flicka på besök.
Svärfars leende krusades måhända under en tid. Och kanske framhöll han några gånger för många att det inte alls gjorde någonting att blommorna hamnade i bukett.